Mina iskalla fingrar kramar ratten hårt, när jag måste stanna bilen.
För där kom det, som en vibb på msn, som så många, många gånger förr.
Jag har försökt förklara -men det är bara en som skulle kunna förstå.

När jag startat motorn igen så inser jag att jag aldrig mer får bli förvånad.
För det kommer inte någonsin, ovillkorligen aldrig, obönhörligen eller överhuvudtaget, att gå över.

Idag slutar jag klockan två. Svårt att ta in, eftersom jag inte fått gå hem så tidigt en enda gång sen jag började här i november. Jag har haft tre stycken halv fyra-tider (Inte illa va, på ett halvår...?) , men klockan två liksom... Jag kommer stå därute på gatan i solskenet alldeles förvirrad och inte veta vad jag ska göra med alla denna tid som plötsligt står till mitt förfogande.

Idag ska jag träffa Mia. Lyx. Sveriges i särklass bästa sjuttonåring. Tänk första gången jag såg henne, en liten tolvåring i sommarkläder, som hängde en blomma runt min hals på studenten. Hon tittade storögt på mig full av beundran och var en sån där sjukt söt liten lillasyster som man bara var tvungen att tycka om. Det känns som ett helt liv sen. Nu är det jag som tittar på henne med beundran. Det finns oändligt många orsaker till det.

Jag funderar på att åka hem till mina föräldrar i morgon. Har inte varit hemma en enda gång sen jag flyttade. Så det vore ju trevligt. Altanen lockar oerhört. Mammas mat också.

På söndag är det dags... Mormor fyller åttio år. Det blir kalas. Say no moore.

Idag har vi haft roligare än på länge här inne på posten kundtjänst förresten. Jag och JP har utrett en dispyt mellan en bonde och en lantbrevbärare. Den storyn har räddat vår dag. Och förmodligen hela helgen. När mossan börjar växa på mig på kalaset så ska jag tänka på bonden och lantbrevbäraren och ha roligt inom mig åtminstone!

-Den där foten springer man ju inte med, sa pappa och sen var det inte mer med det.

Solken skiner och märkligt nog har Sverige börjar blomma, och det är först då som man förstår hur jävlig vintern egentligen måste ha varit. Ännu en gång.
Min helg var bra. Den började helt perfekt, när Lisa stod och väntade på mig utanför jobbet, och Carro dök upp med bilen en halvtimme senare och körde oss hem till mig. Där låg vi i en hög i soffan och störde oss på Agneta Sjödins nya frisyr, när hon med berått mod deltog i Så ska det låta.
I lördags var det dags att gå upp i ottan och möta upp Simon för ännu en helig löprunda på Rocklunda. Han hade bestämt att jag var redo för att mördarslingan, fem kilometer med aningens för många och för långa uppförsbackar. Men jag gav mig inte. Inte ens när min vänsterfot svek mig och vek sig. Jag vrålade och meddelade att något small till därinne. Jag haltade några hundra meter innan jag insåg att smärtan hade gått över och vi kunde slutspurta ännu en kilometer.
Fotens hälsotillstånd nu är ovisst. Den ser väldigt sjuk ut, men den känns inte så himla dålig, så därför tänker jag mig att vi ska kunna slåss mot grusvägarna idag igen. Simon menar att jag lever i en villfarelse, men foten har ju faktiskt hela åtta timmar på sig att krympa från jättestor till normalbenig och ändra färg från rödlila till den sedvanliga vita, samt sjunka till sin normaltemperatur som ligger nånstans strax över nollstrecket.

Jag tror att foten saknar Lars. Den strejkar på nåt sätt, som om den vet att han är i Åre. Mina fötter är mycket svaga för Lars. Att de var svaga i konstruktionen det har jag alltid vetat, men att de även skulle vara svaga för män gör dem ju helt hopplösa.

Såhär är det med min blogg.
Den är min och jag bestämmer.

Ibland vill jag bara ha den till att redogöra för min vardag, återuppleva en löprunda eller skvallra om en personalfest.
Men ofta har jag den till annat.
För att jag själv vill vila blicken på mina känslor, när jag gjort dem till ord.
Jag måste få vara vardagspoet ibland. För mitt egos skull, annars blir jag galen.

Ibland orsakar den här bloggen stora leenden och ibland är den som en kniv som vrider runt i magen.
Jag förstår det.

Jag får många reaktioner på min blogg, både glada och ledsna.
Så jag måste få understryka en sak.
Det är frivilligt att läsa min blogg.
I leave my words to you at owners risk.

Man får läsa det jag skriver och le eller plågas.
Det är man så oerhört välkommen att göra.

Men jag har tänkt på det här med om man får kräva svar och förklaringar av mig.
Och det får man faktiskt inte.

Vissa saker får man inte välja.
De bara är som de är.

De är just så enkla. Att inget val finns.
Och de är så förbannat svåra. Av samma skäl.

Så jag skärper mig.
Säger hej och ler.
Jag svarar något trevligt och vilar blicken som förut.
Med huvudet på sned, har jag hört.
Ja, kanske.
Där står jag och skärper mig.
Som om gulligheten rinner i blodet.
Som om mina lockar och bruna ögon bara är en bekräftelse på hur jag ser ut på insidan.


Men glittret är borta.
För ingen frågade mig vad jag ville.

Min själ har blivit mellanmjölk.
Och jag som inte ens tål mellanmjölk längre.

Så jag köper specialmjölk för 20 kr litern.
Det fick jag inte heller välja.

Jag har bästis-abstinens och är grinig som en unge med kolik.
Jag träffar så många jag tycker om hela dagarna, men det är inte riktigt samma sak.
Inte riktigt samma sak som Anna, Lisa och Carro.

Det har inte hänt nåt, och jag är inte ledsen -jag bara saknar er så sjukt mycket.
Just idag, och ganska ofta andra dagar också.

-Det är väl bara att träffa dem?, säger Jeanette när jag beklagar mig.
Men det blir ju aldrig riktigt så enkelt, för någon av oss.


Så jag hänger melankoliskt med huvudet över tangetbordet, när chef-Eva kommer förbi, och knuffar mig sidan och säger att jag sjöng bra i fredags.
Just fan. Det var personalfest och det var Singstar. Ingen låter bra i Singstar.
Men Vesslan och jag rev ju av en duett med kanske mest känsla nånsin. Det är det som räknas.
Att vi satte tonartshöjningen med extraeffekten: give . me . all . of . your . love.... var bara en bonus vi bjöd de hänförda arbetskamraterna på. Jäss.

Ikväll ska det inte hängas med huvudet.
Jag ska hänga med Sanna och Jenni.
Darlings.

Igår var det dags.
Satsningen inför Postmilen inleddes. Som jag hade grämt mig. Känt mig som en dålig, otränad människa. Utan karaktär. Som hela tiden lät det gå några dagar till, innan jag tog tag i projektet.
Men som sagt, igår var det slut på degandet och Simon och jag angrep Rocklundaspåret.

Hur jag tog mig igenom nästan sju kilometer i mitt otränade tillstånd vet jag inte.
Men att jag var ruggigt stolt efteråt, det vet jag.

Idag vaggar jag runt helt ledbruten.

Det var det värt.

När jag satt i en skolbänk och skrev provet från helvetet i lördags så var det ändå som om...
Som om meningen kom tillbaka.
Som om jag kom hem.
Som om jag mindes vem jag var.

För jag ska sitta i en skolbänk och våndas.
Jag är inte klar.
Jag är inte klar där, i bänken, med böckerna, med prestationsångesten och med adrenalinet.

Jag har stirrat på mina betyg några gånger den senaste tiden och undrat vems de är.
Egentligen.
Vem som gjorde det där och var hon fick allt ifrån.
Mitt namn står där. Mitt personnummer står där.
På väggen hos mamma och pappa sitter diplomet för utmärkta studieprestationer.
Som om det skulle vara jag.
Det kändes inte som jag.

Men det är ju jag!
I lördags vid en skolbänk i en gymnasieskola som ens aldrig varit min, fick jag tillbaka mig själv.
Skit i om det blir noll komma noll eller noll komma tillräckligt på provet den här gången.
För jag är tillbaka.

Jag är inte klar.


Gymnasiet kan inte ha varit så jävligt ändå.

har friat till mig.

Jag lokaliserade hans paket som kom från Tjeckien och meddelade honom att det senast syntes till i Hannover.
Då friade han. Bara sådär. På telefon.

Otroligt rart. Jag kommer le resten av dagen.

Men det beror lite på att jag ska till Linnea och få mina lockar vårdade också.

Så var det jag och mina känslomässiga mardrömmar.

Förra veckan:

Jag drömde att Du gick ifrån alla andra, för att Du såg att jag frös där jag låg.
Du trodde att jag sov, men det gjorde jag inte.
Jag kände att Du lade min jacka över mig.
Och jag såg hur du gjorde det.
Inte för att Du ville vara nära, inte för att ha en anledning att närma Dig mig.
Du lade jackan över mig, för att Du inte ville att jag skulle frysa.
Inte för att jag var Din, utan för att jag var människa.
Det var bara en gärning av medmänsklighet utan baktanke alls.

Det gjorde ont som fan, och jag hade hellre frusit ihjäl.

Inatt:

Så plötsligt fanns jag igen, jag behövde ingen jacka och Du bemötte mig full med baktankar.


Jag vet inte vad jag föredrar.
Men ibland griper saknaden tag så hårt att jag nästan kvävs.