Dagen är grå och alldeles för kall. Gambia är långt bort, men tröstar ändå. Viruset har släppt greppet medan ledan kopplar ett annat. Jag var helt förlorad i en av tegelstenarna från gårdagens låneturné och ägnade 75 procent av natten åt The moment you were gone.

Idol 2007 i all ära, men det bästa TV-hösten ger mig är ändå Sjukhuset på TV3. Jag är lite kär i Stefan, 43, kardiolog. Han är helskön, går på händer i gymmet och tindrar som ett barn när han rott i land en komplicerad ballongvidgning. Har jag tid tittar jag storögt på alla repriser också. Nörd var det jag var, ja.

Fredag eftermiddag, och jag har planer på att hämta min pojkvän från det komplexa rummet, där han roar sig med sjutton variabler. Det där rummet ter sig mycket märkligt och lite skrämmande för oss som inte är matematiker, eller hur?

Dagens soundtrack: I really want you - James Blunt. Han är tillbaka, han också. Sist han var här fyllde han min lägenhet i Bromma hela nätterna. Men jag vet inte om det var sunt, egentligen.

Sådär ja, där satt den. Och där. Igen ....... Vem har nånsin brytt sig om DN ändå?
Jag ville att det där med att något har gått förlorat bara skulle vara min inbillning. Jag ville, ville, ville det. Men det hjälper nog inte.
Tidvis orkar ingen höra live. Punkt.

Hösten flammar, och jag tror att jag älskar den. Eftersom det var två år sedan jag såg den se ut såhär sist. Hösten i Thailand förra året såg avsevärt annorlunda ut. Vi spelade strandtennis i bikini i solnedgången och flämtade i närheten av en pool eller betraktade asiatiska ösregn på dagarna. Det var overkligt, men den här hösten är verklig.
Den är full med förändring. Jag ska bli grym på att skriva högskoleprov och jag ska få ett vuxenjobb. Jag hade börjat tappa hoppet på det där med vuxenjobbet, men igår ringde en sån där skräckinjagande person med titeln 'chef' och ville träffa mig för en intervju. Det vore guld om de gillade mig.

Mina rum är fyllda med en Larsröst som sjunger ord som får mig att må dåligt. Något verkar ha gått förlorat med Anna.

Det vore mysigt om jag brutalmördat mitt virus snart och ännu bättre om Djurgården hanterar AIK på precis samma sätt.

Man får väldigt tunga skor när man varit på begravning. Det är väldigt svårt att se människor som står och gråter vid en öppen grav, även om man inte gråter själv. Det är väldigt overkligt att sitta och stirra på en kista i en kyrka, och lyssna på en präst som pratar om en apostel som inte alls har med hon i kistan att göra. Det är omöjligt att förstå den oändligheten om döden utgör. Framför sin mammas grav blir även medelålders män småpojkar, det var smärtsamt tydligt idag och den största bidragande orsaken till mina alldeles för tunga skor.
Jag var tvungen att åka iväg i bilen och lyssna på min älskade Shame med Matchbox Twenty för att få bort ekot av orgelpipor som spelar begravningspsalmer ur mina ådror.
Vart har man gått när man är borta?

Jag är inte sjuk längre har jag bestämt, men jag är vansinnigt hes, och det är synd, för jag skulle behöva sjunga lite.
Och så är jag förstås lite täppt, och det är synd, för jag skulle behöva lukta på Lars också.

Liv, död, glädje, besvikelser, saknad, kärlek, högskoleprov, vakna nätter, läkardrömmar, gapskratt, höstvindar, Daugava, löprundor, förkylningar, telefonräkningar och nyårsresor -det är bara att kravla vidare. Precis så.


Att kravla genom livet. Här visar Andrea, sju månader, hur det ska gå till.

Efter slå-klackarna-i-taket-lördagen och Carin 25 år på söndagen så gick jag en riktig slamkryparvecka till mötes. Some virus hit me och jag har vinglat runt här hemma med ett allmäntillstånd långt under mitt normala och med samma look som Britney Spears har varje gång hon råkar visa sig för pressen civilt. (Minus två spädbarn då, jo jag tackar!) Jag skulle kunna klistra upp en lika-som-bär-historia på bloggen med en bild på sunk-Britney och en bild på virus-Stina men jag föredrar ändå att denna jämförelse endast förekommer i era huvuden.

När jag emellanåt har lyckats klassa min hjärna som halvklar har jag ägnat mig åt att hångla med högskoleprovets orddel. Dunkdriven, dissident, honnet, gamman, förveten, indolens, loggia och palissad -de har cirka 60 000 kompisar som jag inte heller känner igen. Igår var jag rätt bevandrad i detta vårt modersmål. Idag är min självbild en annan. Adhesiv betyder vidhäftande. -Ah, men då förstååååår jag! Inte.
Jag har köpt alla de här orden för att lära mig dem. Och det bästa sättet att lära sig ord att att använda dem i sina sammanhang. Alltså skulle den här bloggen vara betydligt mer svårläst framöver om jag spelar mina kort rätt. Det är inget löfte och inget hot. Det kommer inte hända.
Varning dock för att nästa gång ni ser mig så ställer jag otaliga frågor i stil med 'Hade du nånsin hört vad maliciös betyder?!'.

Som grädde på glassen avslutas veckan med en begravning av avlägsen släkting.

Det är skratt och lek nästan jämt.

Jag har börjat på en kurs som ska hjälpa mig att knäcka högskoleprovet. Den kostar pengar, den kostar insats och den kostar mental styrka för att hålla uppgivenheten och ledan på behörigt avstånd.

Jag umgås nu dagligen med mitt livs största orosmoln -högskoleprovet itself. If you can't beat it, join it. And then beat it! Typ. Jag har nu inlett en era av mitt liv där jag värderar mig själv i tiondelar.

Som ni förstår har jag otroligt kul.

Jag vaknade vid lunch, i min pojkväns lägenhet, och upptäckte att jag hade mycket begränsade röstresurser och inget annat att ta på mig än en outfit som andades misstänkt mycket utgång.
Just ja, såhär var det va...

Att vi hade personalfest hos Irene, som var sjukt kul från första stund, och som bara stegrades i munterhet och uppladdning för varje minut som gick. Att Sanna skulle vara överlägsen i singstar hade jag inte svårt att lista ut, och fast jag hade varnat Jenni så blev hon så gulligt sur när hon fick stryk. Stämningen låg på topp ändå, medans Jenni fick slicka sina sår någon halvtimme.
Det slutade i en tre timmars lång urladdning på Blue Moon Bar, som jag tror till viss del chockade oss allihopa. Det var...euforiskt faktiskt. Och det var ju självklart att det skulle bli så, för mina arbetskamrater är så sköna så hela världen måste vara avundsjuk.
Jag tyckte i alla fall det tills jag upptäckte att två av dem har publicerat bilder på mig med med hatten på sné på sina bloggar idag. Man kan inte lita på någon!

Anyway. Man ska inte vara långsint. Speciellt inte mot Malin B som har den trevliga egenheten när hon är full att hon får för sig att jag är Gud på alla sätt och vis. Hon bjöd mig på tequila och självklart blev hon årets rookie på stört. De har varit och nosat på den titeln alla rookiesar, men nu knep hon den, fortare än jag hann slicka i mig mitt salt.

Det är höst. Jag borde vara solbränd och undangömd i ett västerländskt hörn av Bangkok.

På TV3 pågår Top Model STHLM. Undermålig underhållning visade det sig efter fem sekunder. Nej, jag var ingen motståndare, för jag har följt den amerikanska versionen några gånger, och kunde till och med namnen på Caridee och Melrose. 

Men jag tror att alla i det svenska programmet har fattat det hela fel. De beter sig som att uppdraget att hitta en tjej som blir fin på kort är lika viktigt som att hitta ett botemedel mot Alzheimer och lika komplicerat som att kartlägga kvantfysikens lagar.
Citat från medverkande 15-åring:
-Jag hoppade av nian, för jag kände att jag inte ville ha ett vanligt jobb, utan göra någonting STÖRRE.

De har hittat Sveriges genom tiderna sämsta programledare för att leda oss igenom detta relevanta äventyr.
Det var ju åtminstone passande.


Jag mår dåligt.

Helgen har varit té med Mia, resplaner med Carin (i år blir det längre bort än Idre på nyår), bio med Jenni ('Underbar och älskad av alla' väckte känslor), fotboll med Lars och Viktor (jag blev mäkta förvånad när en annan kille än min kille öppnar dörren hemma hos min kille... ) och slutligen ett förverkligande av resplanen när mamma och jag bokade en nyårsresa till Gambia.
Det är inte billigt, det är inte ens i närheten av billigt, att åka till solen, när Sverige är som mörkast och har miljontals invånare som tänker samma sak; att en exotisk resa i mellandagarna skulle lysa upp december betydligt. Nu återstår det att se om Gambia är värt det. 

Lars och jag har inte kunnat se nog av Idols hittills största förlore. Johanna Wångenberg gjorde ingen besviken utom sig själv, och som sagt, det är ju skönt att hon hade klart för sig vad som gick snett... Hon har tappat lappen många gånger inför mig nu och jag vet inte vad som är bäst med hennes audition än. Det är antingen jeansen hon bär eller när hon åstadkommer ljudeffekter mellan orden, förmodligen för att låta som en trumvirvel. Leta upp henne och beundra idolhistorens mest komplexa audition här.

Nu är det dags att slakta några kilometer i löparspåret. Roligare än så kan man knappast ha en söndag i Hallstahammar.
Tills Johannes kommer förbi. Jag har inte sett honom på evigheter.

Veckans bubblare. Idoljuryn. Daniel är coolast. Nej, Kishti. Nej, Daniel...

Jag måste ha ett nytt jobb. Tills livet heter läkarutbildning och blir bländande vackert. Så jag anstränger mig verkligen. Jag försöker skapa det perfekta oemotståndliga personliga brevet och tänker konstant på jobbsök och visualiserar den oklanderliga anställningsintervjun. 

I början av projektet tänkte jag att jag nöjer mig med vilket jobb som helst i princip, men det var bara en villfarelse. Det gör jag inte alls. Jag har upptäckt att mina år av arbtslivserfarenhet har genererat vissa önskemål trots allt:

1. Inga arbetskläder. Skadan har helt klart uppstått på mina sommarjobb. För länge har jag fört en tillvaro i blåaste blått, från topp till tå, vilket var på gränsen till förnedring (de såg för taskiga ut i somras -igen). Slutligen fick den röda T-shirten på Skantzö mig att helt tappa tron på vad arbetskläder kan göra för en anställd. (Dessutom kommer drömjobbets arbetskläder ofrånkomligen vara scrubs.)

2. Månadslön. Jag orkar inte med timrapporter och lön en månad senare. Det hör hemma i kupan tillsammans med de blåa kläderna. Jag är vuxen nu.

3. Hopp om förlängning. Ett jobb som med all säkerhet kommer att upphöra inom överskådlig framtid har tärt på mig tillräckligt.

4. Fantastiska arbetskamrater. Japp. Jag är sjukt bortskämd med det. 

5. Mentalt krävande. Jag menar, vad är personlig utveckling utan prestationsångest?

Ungefär så.
Så jag ger mig själv en uppmuntrande dunk i ryggen och vill tro att det finns något bra bakom alla steg tillbaka.

Alltså. Det här hösten är ju brutalt vacker än så länge. Vem behöver svenska, crappiga, ostadiga juni, juli, augusti? Kanske bara Per Gessle nowadays.

Hursomhelst. Jag gjorde något fantastiskt spännande idag. Jag besökte en tébod. Jag konsumerar en hel del té (och således även en hel del tandblekning...) men har aldrig handlat seröst förut. Eftersom Jennifer gjort det åt mig!
Det var en djungel alltså, eftersom cirka 239 brukar med märkliga kinesiska mönster abonnerade på min uppmärksamhet och beslutsamhet. Jag ville inte verka bortkommen. Så jag rabblade några sorter (som menyn meddelade befann sig i djungeln) och jag verkade rätt medveten tyckte jag. När kvinnan som navigerade mellan burkarna och såg ut att vara lika djup som Marianergraven skulle välja ett grönt té åt mig, så kollade hon mig i ögonen för att komma underfund med vad jag gillade, typ. Hon kollade mig i ögonen! How skumt is that?! Jag fick ett stämpelkort för enligt djupingtanten skulle det snart löna sig, om jag dricker i den här takten. Jag antar alltså att té för 96 kronor får betecknas som storhandling. Jaja, det är ju trots allt absolut kalorifritt.

Jag hann även med att göra ännu ett försök att få personalen på H&M i Västerås att påminna om trevlig. Jag har verkligen prövat allt vid det här laget. Jag är söt och rar. Jag frågar inga jobbiga frågor och reklamerar ingenting. Jag har försökt med att inte säga någonting, och vara snabb som sjutton när jag ska betala... ingenting hjälper -oavsett agerande får man en sur min från expediten med silikonbröst och solariebränna. (Ja, de ser ju likadana ut allihopa. Det måste vara deras kroniskt dåliga humör som gör det.) Idag hade jag lust att vråla jag har faktiskt inte heller ett bra jobb, så du behöver inte hata mig! men de är förmodligen bortom all räddning i sin bitterhet, tyvärr.

Sedan jag tog körkort har antalet tågresor i mitt liv decimerats betydligt, men det slår aldrig fel -när jag väl sitter på tåget är det alltid försenat. Idag lyckades det försenas femton minuter på en femton minuter lång tågsträcka. Och när jag lät Counting Crows sjunga lite högre, för att dränka min irritation, och då börjar tåget åka baklänges. BAKLÄNGES! Okej, jag hade verkligen inte världens mest upptagna dag framför mig, men jag har verkligen bättre saker för mig än att åka baklänges med Tågkompaniet. Så jag hade hemskt gärna hoppat av och gått. Men det tror jag inte att man får.

Jag har under det senaste året knarkat min iPod rätt hårt, men inatt blev missbruket ännu tyngre. 
Jag kunde inte sova, men hade en bra natt.

Och äntligen kom den,  bekräftelsen på att det som varit var liv, och att jag inte är ensam med alla minnen.
Ibland är det allt som behövs. För att få lite frid på löprundan.

Efter in klick på en myspacelänk tog mina ord slut. Helt hänförd över att hans ord aldrig gör det -tar slut.





Välkommen tillbaka.
Jag har saknat dig så.

LW, om du någonsin lämnade mig skulle jag vara så mycket mindre av allt jag är.


Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm vara.