Sedan högskoleprovet i lördags har jag försökt sova bort min besvikelse. Jag var trött överallt, och så besviken på mig själv för att jag inte kunde ta mig samman när LÄS hamnade på bordet framför mig klockan nio i lördags morse. Det var inte förrän det tredje delprovet (LÄS igen, alldeles för enkelt för att vara på riktigt, vilket naturligtvis också var fallet) som jag kunde prestera, och det var så dags då... Då hade jag redan låtit både LÄS och ELF gå mig ur händerna. De två delarna där jag har potential att skriva fullt, och där jag måste göra det.
Nu känner jag mig inte bara som en nolla, utan som en noll komma nolla.

Och så jag fick syn på Veckorevyn i hyllan på ICA i lördagskväll.
'Så får du 2.0 på högskoleprovet' skrek framsidan.
Jaså, det var alltså Sveriges mest korkade tidning man skulle ha läst. Istället för New York Times.
Nu vet jag det, nu vet jag det.

Mitt liv upplever ännu en Céline-renässans. Det är för att jag ska kunna behålla förståndet. Det blir liksom alldeles overkligt och högstadieaktigt  runt omkring, och det är befriande när verkligheten skaver. På högstadiet ville jag bli rik och världsberömd, och var långt ifrån sönderslitande läkardrömmar. Lyckliga 15-åriga jag.

S'il on pouvait changer les choses, et tout recommencer...
Just det.

Det är jättesvårt att vara smal. I alla fall om man får tro tidningarna som ständigt avhandlar all mat som är farlig och alla miljoner bloggar där folk rapporterar om sina viktminskningsprojekt.
Det är så sjukt ointressant.

Jag läste igår att man ska akta sig för alla sockerfällor och ligger och lurar på strategiska ställen i ens vardag. Råkar man i ett obetänksamt ögonblick få i sig ett glas apelsinjuice så har man riktigt huggit i sten. Bröd är i princip lika farligt som att tugga i sig några gram uran. Men om man hittar ett bröd där jästen står precis före sockret i innehållsförteckningen så är det ätbart, eftersom jästen då ätit upp allt socker i jäsningsprocessen! Watch out, folks!

Är man inte vaksam när man slår på TV:n så kan man hamna i ett program där en falsk ragata med silikonbröst informerar två feta idioter om att de inte kan äta sju kilo smält ost i veckan om de vill hålla sig fertila som frögurkor. Istället ska de äta bläckfiskgryta med vetegräs och gå tre mil om dagen i nån typ av specialskor som gör att man bränner 17% mer fett än vad man skulle göra i ett par vanliga asics, förutsatt att man, naturligtvis, äter den föreskrivna bläckfiskgrytan.
Jag hoppas inte att någon blir inspirerad.

Själv nöter jag ett par asics och häller i mig juice då och då. Det är märkligt att jag har ett sunt BMI.


Thailändska snacks. Larverna sålde rätt bra, men gräshopporna köpte ingen. Kanske hade Thailands svar på Anna Skipper dömt ut dem?

De där gångerna när man bara mördar kilometer efter kilometer i löparspåret är helt obetalbara.

För tio år sedan var Céline Dion min model of perfection. Det kunde inte finnas någon mer fantastisk person på vårt klot än hon -det var min fasta övertygelse.
Jag har alla hennes skivor och minns när hon fyller år, hur många syskon hon har, namnet på hennes födelseort och en uppsjö av allt annat onödigt vetande som rör hennes person.
Hon lärde mig franska bättre än någon lärare någonsin förmådde.  

När jag fyllde fjorton fick jag en biljett till hennes Let's talk about love-konsert i Skandinavium. Hon kom aldrig. Hennes man (ja, jag vet vad han heter och hur mycket äldre än henne han är) fick cancer och det sades att hon aldrig mer skulle göra en Europaturné.

Tiden går, jag fick nya profter att rådfråga och fast det smärtar att erkänna så är det sällan jag lyfter nån av hennes skivor ur bokhyllan.

7 juni 2008 kommer hon till Globen. Självklart ska jag skaffa en svindyr biljett, gå dit och beundra henne som bara en fjortonåring skulle kunnat.
Det kallas upprättelse.

 
Tiden går. Min Céline och en modernare variant.

Helgen i Stockholm var inte som andra helger i Stockholm. Jag hann inte se Stockholmsglitter, men det kändes ändå betryggande att få ha det alldeles intill.
Jag har suttit i ett klassrum på Stockholms universitet och lyssnat på en James Blunt-look alike (business edition) som vet precis allt om högskoleprovet. Om jag ska lyckas lära mig några procent av det han kan så får jag...eeeh, minst sagt ligga i.
Jag är så ruggigt insnöad mentalt nu. Det är som att min hjärna gör en utvärdering när jag hör någon prata: Kan den här informationen bidra till ett bättre resultat 27 oktober? Om nej, sluta genast lyssna.
I helgen kom jag på mig själv med att vid ett flertal tillfällen delta i diskussioner om exempelvis hur man på mesta möjliga effektiva sätt bearbetar en text om typ Skalbaggarnas situation i norra Västmanland under 1990-talet och finna det hela givande! Lite obehagligt faktiskt.
Jag blir så lätt nördig när jag ska satsa på något som hela min tillvaro hänger på. Om jag är ens ett uns cool annars, så slutar jag omedelbart vara det i såna lägen

Veckans fråga, för de som har haft en långvarig relation med mig, exempelvis jag själv:

Vilken period i mitt liv har jag varit som nördigast?

1. Gymnasie-perioden
X. Naturvetenskapligt basår i Örebro-perioden
2. Nu

En måttstock att använda i ställningstagandet: I örebro skrattade jag åt skämt i stil med "Då sa den ena fanerogamen till den andra: sluta vara så kryptogamisk".

Jag är på väg till Stockholm. För några dagar tillsammans med ett företag som kallar sig 2komma0 och resten säger sig självt. Jag ser fram emot det faktiskt. Eftersom det just nu är det mest meningsfulla jag kan ägna mig åt. Det är min chans att påverka en situation som sedan 20.0-dagen har verkat stå helt still. Efter den här helgen, och några högskoleprov så kanske betygen kan få sällskap av ett HP-resulat att vara stolt över.
För att jag till slut, till slut, till slut ska kunna bli den jag vill vara.

Jag håller mig själv hårt i handen nu. Jag litar på min förmåga att göra det som krävs, när det krävs. Jag litar på att ingen annan väg än läkarvägen är kvar att gå.

Själv är bäste dräng. Och Stockholm är den bästa kulissen.


Ingen glittrar som mitt Stockholm.

Häromdagen hade jag ett vackert, guldigt hollywoodsvall som hade tagit mig hela sommaren att få till. Okej. Det var lite väl slitet, och den där guldiga färgen är jag inte precis född med, så en viss utväxt förekom. Men hollywoodaktigt var det!
Imorse när jag vaknade och kastade en snabb titt i spegeln (alltid lika dålig idé när man precis vaknat) så ilade kalla kårar längs med ryggraden. En likblek varelse med märkligt mörkt hår i en trist mellanlängd stirrade på mig i spegeln. Just ja, det är ju jag, tänkte jag uppgvet och gömde mig under täcket bredvid Lars några timmar till.

Såhär vid lunchtid är jag inte ett dugg snyggare, jag är opepp som satan, och ikväll ska vi gå ut. Crap! Jag noterade precis att Malin har marknadsfört mig som sjukt söt i sin blogg idag -det var ju hemskt rart, men hon lever i en illusion. Som jag alltså ska försöka förverkliga inom de närmaste timmarna.
Det innebär att jag för det första måste köpa nya kläder från topp till tå (mycket krångligt när man vaknade upp med en negativ känsla rörande sin spegelbild) och hitta nån typ av sätt att sminka mig på som får mitt ansikte att genomgå en metamorfos...eller kanske om jag föds på nytt ur askan som Fågel Fenix.. ähhh, crap, crap crap!

Tur att Lars har gått till skolan, han skulle göra slut om han tittade lite noga (det kom precis ett gulligt sms -han måste ha blundat i morse).
Ska kolla i spegeln igen, det kanske inte är så farligt.... jo, jag ser ut som en sliten trashmorsa.

PEPP!!!!
Fan, det hjälpte inte.