Snälla, rara -kom fram

Min iPod är försvunnen. I alla fall för stunden. Tanken på vad jag tar mig till om den visar sig vara försvunnen för gott vågar jag inte ens snudda vid.

Men jobbet is fine! Jag fick sitta med Joel idag, och han sa att han var imponerad av mig. Det bästa är att han sa det till chefen också. Joel är med andra ord en hyvens kille.
Och jag måste ju imponera. Så jag har slitit rätt hårt de här veckorna.
Imorgon ska jag jobba ensam. Det kommer gå fint. Det måste det.

Nu ska jag hitta min iPod. Gör jag inte det så får jag väl ringa till Postens logistikkundtjänst. För vi kan ju hitta allting i våra söksystem...
Not.

2007-11-29, 18:30:49

...

LW till Strömsholm 14 augusti 2008. Märkligt.

Dessa ömma datum.

2007-11-27, 17:15:03

Tanter på tåg

Jag är inne i en mycket munter period. Det beror nog på mitt jobb, där alla verkar gå på någon trevlighetsdrog. Den finns nog i gratiskaffet, för alla får i sig den på något märkligt sätt. (Därav följdfrågan: Vad är det för fel på Skantzös kaffe?...haha.)

Dagens ämne: 'Min påverkan på tanter på tåg.' Det låter helt skumt, jag vet. Men faktum kvarstår. Två gånger på en vecka har jag råkat ut för att tant på tåg har engagerat sig i mig. Senast i morse när en tant ler mog mig och säger att jag har det finaste håret hon någonsin sett. Jo, hon sa så! Jag blev jätteglad -det var ju hemskt rart sagt. Jag hade faktiskt ägnat minst fem minuter åt håret för att få till ett hollywoodsvall att svänga med i vinden...

Som om inte det vore nog. Förra veckan när jag åkte tåg från Uppsala kommer en tant fram till mig och ber om min autograf! Fatta!!!! Härdsmälta uppstod i min hjärna. Vad gör man i en sån situation?
a) Hoppas att den tanten tror att man är är någon glammig kändis, skriver ner en oläslig autograf och slinker av tåget. Och lämnar henne i tron att hon just träffat nån märkvärdig.
b) Förklar att man inte alls är känd, och undrar nyfiket vem man är lik.

Jag valde det första. Ja, jag menar, troligtvis var det min enda chans i livet att få skriva en autograf. Klart jag tog den! Nu får jag dock leva med oron att tanten kan ha förväxlat mig med nån hemsk kändis. Typ Linda Rosing. Jaja, det var ett dåligt exempel, med tanke på mina yttre förutsättningar, men ni fattar. Incidenten med autografen har gjort mig lätt paranoid. Vem är jag lik?

Se dig inte om när du går. Ta den lilla njutning du får.

2007-11-26, 18:53:53

Céline och jag

Gosh, jag har sovit i två dagar. Med undantag för några vakna halvtimmar här och där. Så kom inte i närheten av mig, för förkylningen jag skaffat mig var inte att leka med.
Hur som helst så började jag min resa tillbaka till livet idag, genom att träffa Carin.
'Nu får du vara rolig, för att träffa dig är det enda jag gjort den här helgen' hotade jag, och hon försäkrade att hon inte kände någon press i och med det.

När jag kom hem ropade mamma hysteriskt att jag skulle skynda mig till TV:n. Jag rusade över parketten i högklackat, och jag är nästan säker på att det var ett regelbrott i Hallstas mest pedantiska mexitegelvilla. Who cares. Céline var på TV. Så satt jag som förlamad framför TV:n med ytterkläderna på. Jättelänge. Ridå.

Aldrig har jag varit gladare över mitt livs dyraste konsertbiljett än vad jag är nu. Så nära vi kommer vara varann. Hon och jag.

2007-11-25, 20:25:15

Listan!

Idag är jag ledig. Det kom mycket lägligt, eftersom jag är sjuk. Att jag är sjuk grundar jag på en hel del bevisning, varav det starkaste beviset är att jag somnade framför Bonde söker fru igår. Det är mycket anmärkningsvärt och tyder på att mitt immunförsvar varit på dekis och släppt in nåt virus. Jag somnar mycket sällan framför TV:n. Och om jag gör det, så gör jag det definitivt inte framför något så intressant som ett match making-program... Alltså är jag ur form.

Nu ska jag konstruera en liten inne- och utelista för att muntra upp mig själv. Mitt livs första faktiskt.

INNE
1. My loved ones. Den saliga blandningen av charmiga norrlänningar, Syltbullar, gosiga brommabarn, säsongsarbetare från Åre, handelsstudenter, fina storasystrar med tillhörande läkare, knäppa päron, Mia-bollar, Skantzö-bitches och Tvillisar med en raggae-stil in progress. Say no more.

2. Min iPod. Allt som innehåller LW och Matchbox är mig mycket mycket kärt. Och min har allt som de någonsin gjort i sin lilla mage.

3. Jonas Gardells internetdagbok. Den innehåller fantastiska texter som jag önskar jag skrivit själv.

4. Waynes coffee. Jag tål inte vanlig mjölk längre, och trodde det var slut på mina älskade, spontana take away varm choklad-muggar. Jag hade fel. På Waynes fanns en laktosfri variant när jag behövde en som bäst. Lyx.

5. Mitt nya jobb. Jag sätter det på innelistan, för det kom mycket lägligt. Och det är så hemskt tevligt, så jag hoppas de vill anställa mig på riktigt. Snart.

UTE
1. Läkarplaner. Jag har gjort ett lotteri av mina drömmar. Rekommenderas inte.

2. Högskolepovet. Jag är så trött på dig. Egentligen är du min vän. Men vi pausar lite nu.

3. Korkade människor. Lite allmänbildning och framför allt folkvett har aldrig skadat. När ska det bli mer eftersträvansvärt än ett par nya akrylnaglar?

4. Bloggar innehållande fakta om viktminskningsprojekt. Fy fan vad ointressant det är att läsa om att nån lyckats överleva en hel dag utan att äta en bulle.

5. Ofrivilliga träningsuppehåll. Jag har inte tid med förkylningar. Jag vill springa långt. Nu.

Hit och dit. Imorgon ska jag lära mig hur man hanterar ett überkomplicerat dataprogram som ska bli min bästa vän på jobbet. Så jag måste vara på tå. Mission speed recovery started.

2007-11-22, 14:23:56

Rookie

Må högskoleprovet brinna i helvetet. Eller min hjärna. Eller båda.
Gud ska veta att jag verkligen försökte. Det är ju det som är det värsta. Jag är ingen noll komma nolla, men jag är ett komma otillräckligt. Damn.

Jag är ny på jobbet. Det är inte precis en drömsituation. Jag får hemska flashbacks till praoperioderna på högstadiet. När man var i vägen och helt oduglig. Det är verkligen jättesvårt. Ett riktigt vuxenjobb. Jag kan ingenting. Efter två dagar framför en skärm har jag uppfattat några fragment av det jag måste kunna om två veckor. Men jag har ingen panik. Det är ingen idé Det är bara att acceptera att det är svårt och gilla läget. Jag fick en fadder idag. Han heter Jesper och är grymt bra på sitt jobb. Han är jättetrevlig mot mig, och tycker det går bra. Det är bara att kämpa på. För jag vill få jobba kvar där. Man har kul med sin dator och ett femtiotal kollegor i ett kontorslandskap. Verkar det som.

En profet är i stan. Den största. Jag är inte där. För jag vill inte träffa honom i en hall där jag suttit av långtråkiga handbollsmatcher, och med Hallstahammar drällandes högt och långt.
Jag får se honom snart. Där vi först möttes. Hålla andan.

2007-11-20, 18:47:14

Lunarblogg sön 18 sep 2005

Åksjuk i tiden Sön 18 sep 2005 22:54 Övrigt, 16 läsare totalt

Beata har fantasiläxor.
När hon ska föreställa sig saker och skriva om dem.
Förra veckan skulle hon skriva om vad hon skulle göra om hon var osynlig.

Hon skrev att hon skulle åka berg-och-dalbanan på Gröna Lund. Om hon var osynlig skulle ingen se att hon är för kort för att få åka den.
Och så frågar hon mig vad jag skulle göra.
Vet du, Beata, jag skulle göra något som du säkert tycker är konstigt, svarar jag.
Jag skulle smyga in på Karolinska och gå runt där hela dagen. Titta på operationer, apparater och benbrott. Jag skulle hålla rädda barn i handen och tända ljus för dem som dör när jag är där.
Det var lite konstigt, svarar Beata, och tittar förundrat på mig.

Nästa fantasiläxa handlar om vad man skulle önska sig om man får tre önskningar.
Jag skulle önska mig att jag får bestämma över tiden, säger Beata, och jag kan bara hålla med.
Oj oj oj, vad jag skulle spola den där tiden fram och tillbaka. Jag skulle pausa och spela över. Snabba på och sakta ner.
Och klippa ihop livet till de där stunderna som gör det värt att leva.

Det är kanske tur att det inte går.
För det mörker man ser gör att stjärnorna märks lite mer.
Och vad är man för en människa om man spelat över alla sina misstag?

Men så kommer de där ögonblicken när allt man vill är att kunna trycka på paus.
Jag känner mig inte så klok då.
Bara hjälplöst åksjuk i den rusande tiden.

2007-11-17, 20:59:03

Lisa, Anna och Carro...

Jag vänder mig nu till mina tre närmaste vänner. Med en mycket angelägen efterlysning.
Vem av er sitter och trycker på Aros soliga sommarkarameller?

2007-11-15, 22:18:20

Permalink Allmänt Kommentarer (8) Trackbacks (0)

Att tillämpa tillförsikt

Det där med att fixa ett jobb, det är ett väldigt tungrott uppdrag. Speciellt när man inte kan bortse från möjligheten att jag, under de mest gynnsamma förhållanden som skulle kunna uppstå, får börja plugga efter jul. Nu är det ju tyvärr så att gynsamma förhållanden sällan uppstår, och livet måste levas ändå.
I Västerås haglar det inte precis jobb som man vill ha. Det gör det i Stockholm däremot, men lite bökigt är det ju, att jobba i Stockholm när man inte äger en lägenhet i innerstan.
Härom natten sov jag inte en blund, eftersom jag var i full färd med att oroa mig sönder och samman över min närmaste framtid. Men ibland är livet märkligt, för igår fick jag jobb som konsult på Academic work med första uppdrag på Posten Logistiks kundtjänst i Västerås. Det roliga är att jag varit kallad till intervju på det postenjobbet tidigare i höstas, men den blev inställd för att de inte fick dispens att rekrytera nytt folk. (Posten har ansällningsstopp tydligen.)
Anyway, nu hamnade jag alltså där ändå, med hjälp av ett bemanningsföretag. Som för övrigt verkar jättetrevliga och seriösa. Som har som uppdrag att sysselsätta studenter, och som inte skulle bli det minsta arga om jag började plugga rätt vad det är. Som en bonus får jag in en fot i Postens enorma organisation. Två företag i en smäll och jag kunde inte vara nöjdare!

Jag har en svårartad Larsabstinens. I tisdags hade jag planerat att lukta på honom en hel kväll, och då blir han sjuk! Jag får inte bli smittad, för jag ska börja på nytt jobb på måndag, och måste alltså hålla mig borta. Meh!

Jag minns en morgon i Bromma när Nils var otröstlig för att hans tamagotchi var på villovägar någonstans i hemmet. Varken jag eller Britta kunde hitta den, och vi hade inte tid att blåsa av allt den dagen för att leta efter ett elektroniskt ägg. Nils parkerade sig i trappan och grät uppgivet. Då sa Britta till på skarpen och tlltalade honom som det kloka barn han är:
-Den kommer fram, Nils, man får ha lite TILLFÖRSIKT!
Det etsade sig fast i mitt huvud, det där att man faktiskt får ha lite tillförsikt. Tillsammans med sanningen 'den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp' är tillförsikten min bästa vän i livet.

2007-11-15, 14:26:19

Hujeda mig

Imorgon skulle Astrid Lindgren ha fyllt hundra år.
Jag visar upp ett sedvanligt svenskt beteende när bilder på henne kablas ut i TV och i tidningarna. Nämligen stannar upp, och säger sen kärleksfullt "ååh", efter en stunds eftertanke. Den effekt hon haft på alla som är lyckliga nog att ha haft en barndom sedan hennes böcker givits ut behöver vi ju knappast avhandla.
Det som facinerar mig mest är att den effekten aldrig verkar släppa taget. Jag menar, visst var Spöket Laban underhållande när det begav sig, men honom var det ju liksom inga problem att släppa greppet om när tiden var inne för det. Annat är det med Madicken. Jäklar vilket grepp jag håller henne i -det är helt omöjligt att låta henne förlora sin betydelse.

Jag är lättrörd i allmänhet. Och i synnerhet i närheten av av ett Astrid Lindgren-verk. Filmerna har alltid varit helt hopplösa att titta på. Jag gråter på alla självklara ställen, och på de mest besynnerliga ställen. Ett urval av gråtmoment (vinst varje gång):

* Alla vi barn i Bullerbyn: Barnen gör något idylliskt. Exempelvis åker hölass och skrattar. Harmonisk musik spelas i bakgrunden.

* Ronja Rövardotter: En bedrövad Mattis letar upp Ronja, som levt i exil från Mattisborgen en längre tid. Hon säger "Är jag ditt barn nu?"

* Bröderna Lejonhjärta: Äh, hela filmen igenom faktiskt. Det är vita duvor, syskonkärlek och filmmusik som man bara inte kan tackla.

* Lotta på Bråkmakargatan: Lotta (som inte har någon julgran i sitt hem det året) står på en bensinmack och ropar, helt osjälviskt, efter en arrogant lastbilschaufför: "Du tappade en gran!"

Ack.

2007-11-13, 22:44:51

Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks (0)

Fråga kolon

Reflektion efter en timmes träning och obligatoriskt tvångslyssnade på RIX FM: Finns det någon som frivilligt lyssnar på Shirley Clamp/Sonja Aldén? (Kan inte hålla isär dem heller.)

2007-11-13, 17:36:58

Gnälltisdag

Jakten på ett vuxenjobb är inne i en mycket intensiv fas, nu när det gått upp för mig vilken otrolig mängd jobb den kungliga huvudstaden har att erbjuda.
Jag är så oerhört tveksam till jobbet jag intervjuades för förra veckan. Om jag skulle få det så vet jag inte alls vilket beslut jag ska fatta. Lika bra att jag inte får det. Eller hoppas åtminstone att de ringer om...ja, inte NU i alla fall, för jag vet inte vad jag ska svara ifall de vill erbjuda mig ett jobb i den självutnämnda elitens högkvarter.
Imorse ringde ett annat företag som jag sökte jobb hos igår (ja, det går undan, vad det verkar) och de lät så himla trevliga så jag skulle verkligen vilja ha en intervju där också. Men hon ville bara checka läget och kolla om jag hade en trevlig telefonröst eller nåt sånt, än så länge.
Det finns drömjobb även inom reception- och kundtjänstsektorn har jag upptäckt. Nämligen på St Görans sjukhus och på FysiologiLab. Vill ha, vill ha, vill ha.

Nej, nu ska jag släpa mig till ett klorerat vatten och avverka två uttråkade kilometer. Jag önskar att min iPod var vattentät och kunde flyta bredvid mig och förse mig med obegränsade mängder Matchbox medans jag simmar: ...what we lost here was something better left alone. Ahhh. Istället är jag helt utlämnad till en förskräcklig reklamradiokanal som skallar i högtalarna. Efter en timme har de orsakat härdsmälta i hjärnan. Vet inte om reklamen eller programlederna är värst. Eller om det är Idol-Danny/Idol-Ola (kan inte hålla isär dem) som spelas fem gånger på en timme, som slutligen tar kål på en.

2007-11-13, 13:07:03

Världens bästa tillfälliga gäst i mitt liv

Idag upplever jag en söndag utan söndagsångest. Mycket märkligt, men så är det. Självklart släpar jag på andra små frön av ångest, men ingen ångest som är direkt relaterad till veckodagen. Alltid något.

Det har varit en hektiskt men väldigt bra helg när jag hämtat mig från en chockartad anställningsintervju där en överlägsen snubbe slängde frågor i ansiktet på mig i stil med "vad är 22*25" och som med nöjd min betraktade mig när jag inte kunde svara. Efter intelligenstestet (jo, jag lovar) och ett skriftligt mattetest (nej, jag skämtar inte, och ja, jag sökte ett receptionsjobb) så trodde jag inte de kunde förnedra mig mer, men där hade jag alltså fel.
Jag fick i alla fall uppleva mitt livs första triumferande ögonblick relaterat till mina betyg. Jag har aldrig fått använda dem till något, och de bara stjälper mig när jag ska söka jobb, så de känns så betydelselösa, men den här gången njöt jag för första gången av att få svara "20.0" när VD:n som bestämt sig för att jag var en idiot frågade mig vad jag har för gymnasiebetyg.
Jag tog min jacka och kilade ut på Sveavägen och förstod att de hatade mig, och det var nog ömsesidigt.

Lisa och jag åt en lunch på Drottninggatan innan Thérèse och jag tog tåget till Västerås och en snöslaskstorm. När jag kom hem till Lars var jag impregnerad i isvatten, men det var bara att göra det bästa av utseendesituationen och rusa ner till konserthuset och träffa hans föräldrar som var här och hälsade på från Strömsund (eller Römsonnt, som farfar säger). De är riktiga raringar. Sen såg vi Jonas Gardell in action. Jag älskade det. Den mannen är ett geni och han underhöll mig med sin intelligenta humor och trollband mig med sitt meningsfulla allvar. Det värmer än.
Förstår ni inte, finns en referens här.

Lördagen bjöd på handboll och alkoholfri drink på Karlsson på taket. Dessutom bjöd Lars mig på en ny mobiltelefon. Han tyckte att min J300i som tjänat mig troget och länge skulle få somna in, så nu försöker jag skapa en relation till min nya K550i (det definierar vi som en i-lands-issue).

Idag var det action på schemat igen, i form av en släktsammankomst hos farmor och farfar. Farfar Eino är 88 år, och mycket, mycket...charmig på sitt bistra finska sätt. Farmor har sin charm hon också, i sin totala brist på finskt svårmod, och i sin totala brist på kunskaper i svensk grammatik. Att prata svenska by the book tycker farmor är störtlöjligt, trots 40 år Sverige. Och det har hon ju rätt i, vi förstår ju ändå vad hon menar. Vi måste bara ha lite fantasi och lära oss att inte brista ut i alltför många spontana skratt. Busenkelt.
Not.

Tillfällig gäst i mitt liv. Ja, oavsett vad Kristdemokraterna säger så är du Sverige.

2007-11-11, 17:34:09

Done

Mycket ska man vara med om innan man dör. Även att bli manglad på en anställningsintervju. Och överleva det. Både Britta och Thérèse bekräftar att det var orimligt, det de utsatte mig för, och se går jag hem och känner att det inte är så mycket mer med det.

Britta och jag pratar bort en halvtimme i telefonen, och jag hör barnen i bakgrunden och riktigt känner hur jag dras mot tunnelbanan som går hem till dem, idag när Andrea skrattar igen, som bara hon kan när man gör give me five med henne.
No time, though.

Lunch med Lisa och ett besök på Gymgrossisten på Strandvägen ska jag hinna med innan Jonas Gardell entrar scenen i Västerås konserthus ikväll. Det ska bli kul att se honom faktiskt. Han är ju också något man ska ha varit med om innan man dör.

2007-11-09, 11:25:09

Underbara barn, var det ja...

Nils öppnar dörren med ett en timme gammalt jack i ögonbrynet. Det är tejpat och svullet och han är lite moloken.
-Allså, det känns inge vidare faktisst, medger han, när jag förhör mig om läget. Men han är fast besluten att bjuda mig på fika och börjar tina lussebullar och väntar på att Beata ska komma hem. Hon kommer inte hem, men hennes fröken ringer till Britta och säger att Beata gjort illa sig i foten och vill komma hem.
-Hon vill att du ska komma, säger Britta till mig och jag beger mig till Höglandsskolan och hittar Beata storgråtande på en toalett. Jag är inte speciellt känslig, men det var himla obehagligt att försöka tejpa ihop ungens kraftigt blödande, mosade stortå. Det såg ut att göra jätteont, men hon är för stor för att bäras, så jag var tvungen att övertala henne att trycka ner foten i skorna.

När vi kommit hem igen äter vi Nils lussebullar och jag får ett par örhängen i present, bara sådär. När Britta får ett jobbsamtal äter Andrea upp hennes lussebulle, under mitt överseende.
Det här går ju fint, tänker jag nöjt, och ler åt bebisens lyckliga 'nam nam nam'. En timme senare har hon ont i magen. Jättejättejätteont i magen. Hon skiker på värsta diskanten i två timmar. Det skär i hela mig, när jag försöker fokusera på Nils star wars-lego och på att förhöra Beata om de nordiska länderna. För övrigt blöder hennes tå fortfarande.

När Per anländer har både jag och Britta fått nog, ger honom tre barn med varierande humör och låter Nockeybanan föra oss mot barnfria adresser.

2007-11-08, 21:20:12

Önska, önska runt i ring, önska kostar ingenting. Tänk vad man kan ha det bra, säg vad du vill ha.

Stockholm är grinigt som aldrig förr, men det gör inte så mycket.
För jag är på väg till mina barn och kanske mot ett nytt jobb. Ett vuxenjobb.

Jag känner lukten av tunnelbanans varmluft, trängs med människor i rulltrappan och hör en mekanisk röst säga att man ska akta sig för avståndet mellan vagn och plattform när man kliver av. Jag hade glömt hur hemma det skulle kännas.
Och hur bra det får mig att må.

Burreaubarn och Stockholmsjobb är en svårslagen kombination.
Jag önskar verkligen att det fick bli så.

Reign over me.

2007-11-07, 18:15:06

The call

Ibland så liksom stannar tiden ett slag. Som när de ringer från ett helt oväntat håll och vill att man ska komma på anställningsintervju.
Jag inser att jag har två dagar på mig att lära mig officepaketet (som jag aldrig tidigare behövt bry mig ett dugg om) samt memorera allt om ett företag som jag aldrig hört talas om.
Men som jag hemskt gärna vill jobba åt.

Grundarna med handelsexamen, backslick och kostym ler mot mig från företagets hemsida. Men de är inte farligare är min syster väl?

Lätt panik.

2007-11-06, 15:09:49

Et finallement...

Okej Lisa, imorse gjorde vi det bra.
Jag vet inte om du läser min blogg, men det här är till dig.

Tu sais, la plus belle langue pour chanter d'amour est toujours la français.

2007-11-05, 21:22:00

Jag är så väldigt välkommen

Jag är inte speciellt förtjust i barn som koncept. De dräller runt ouppfostrade i affärerna, och sitter alltid bakom mig på tåget och skriker tills jag får huvudvärk.
För två år sedan tog jag jobb som barnflicka, för att jag ville bo i Stockholm, och barnflickejobbet gav mig ett perfekt Stockholmspaket. Ja, perfekt var det. Jag fick en underbar lägenhet i en vacker förort. Jag hade hemskt mycket fritid och när ensamheten var övervunnen skapade jag och Jennifer en vardag som jag ofta, ofta saknar. Men det märkliga är det där med barnen. Jag hade sån tur, för de var av en helt annan sort än den där jobbiga sorten. Och de gjorde mitt hjärta tio gånger så stort och ömt som det någonsin varit innan.
Min Nils och min Beata. Vilken dag som helst i veckan skulle jag göra allt för dem. Jag saknar dem jämt, och det ändras inte för att tiden går. Hur kunde det hända?

Det kan ha hänt nån av de där gångerna när Nils tog mig i handen på väg till skolan och sa "Alltså, Stina, ska jag säga...?"
Det kan ha hänt nån av de otaliga gångerna Beata tillgivet gick i mina fotspår och frågade saker hon trodde att bara jag kunde svara på. Som vart man hamnar när man dött.

Nu finns Andrea också. Ett miniformat av Nils, och familjen blev ännu bättre. På torsdag blir det Brommadag och jag tänker hålla hårt i alla tre barn, så att de känns som att de bara är mina.

Du är så väldigt välkommen, säger Britta.
Jag säger bara tack. De vet nog redan att jag älskar dem så väldigt mycket.

2007-11-05, 13:30:38

When you want it the most there's no easy way out

Imorgon ska jag logga in på ticnet med bultande hjärta och boka mitt livs dyraste konsertbiljett. Ja, det ska jag. Efter flera veckors eftertanke så ska jag göra det. För aldrig mer i i livet kommer jag att få chansen att få ha mitt livs hjältinna på några meters avstånd.
Vore jag bara lite längre ifrån än så den 7 juni så skulle jag ångra mig resten av livet.

That's the way it is...

2007-11-04, 14:33:26