Innan Sanna och jag åkte till Thailand och släpade på ryggsäckar i höstas, så vaccinerade jag mig mot Hepatit A. Man är ju ingen gambler när det gäller vissa saker, så en spruta kändes befogad när man ska till tropikerna. Det blev till och med två sprutor, en i varje arm, eftersom min moster Annika, som är skolsköterska och tog sprutorna tyckte att jag skulle fylla på mitt skydd mot stelkramp. Stelkramp är en otrevlig sjukdom, vars bakterier lurar i jorden överallt, och bara väntar på att få ett öppet sår att infektera. Ingen överlever en stelkrampsinfektion, så vaccin är en fantastisk uppfinning som vi ska tacka framlidne Edward Jenner för. Hursomhelst.
So far so good. Jag har varken känt hepatit- elller stelkrampssymtom, så sprutorna satt som de skulle.

Ibland, väldigt sällan, men dock ibland, släpper jag in lite framförhållning i mitt liv. Idag var en sån dag, eftersom jag vacinerade mig mot hepatit A imorse, trots att jag inte har en resa till något tropiskt land planerad just nu. Men tack vare att jag fyllde på mitt antikroppsförråd nu, inte alltför lång tid efter att den förra sprutan togs, så har jag nu ett skydd mot hepatit A i 25 år. Jäss!

Det har kommit ett helt fantastiskt vaccin nyligen, som skyddar mot humant papillomvirus 16, 18 och 21. Ja, det är fantastisikt, eftersom detta virus är det som gör att man kan utveckla cervixcancer. Således har det alltså kommit ett vaccin mot cervixcancer, som 200 kvinnor dör av varje år. Det är svidande dyrt, 3300 kr kostar en fullständig vaccination, som består av tre sprutor. Men för den kostnaden får man alltså ett skydd mot den näst dödligaste cancern för kvinnor. Inte mycket att bråka om alltså.

Ja. Jag är nördigt intresserad av ämnet medicin. Jag har aldrig påstått något annat.


Vill man vara i Thailand och fotografera solnedgångar är det bäst att man är vaccinerad.
En besprutad Stina tar ett foto i Krabi, oktober 2006.

Imorse var den första vardagmorgonen på himla länge som jag inte skulle behöva kravla mig upp till Kantzowska och jobba. Jag njöt av detta faktum hela kvällen igår och begravde mig i en bok fram till 03.00.
-Kristina, du vill inte åka till skolan och ha engelska några lektioner dag va?, väckes jag av vid sjutiden.
-Nä, mumlade jag och drog täcket över huvudet. Jag vaknade nästa gång halv tio och kände mig som en svikare. Jag kanske får lov att åka dit och jobba igen imorgon. Hon som jag vikarierat för den här terminen kunde bara jobba en dag efter sjukskrivningen innan hon blev sjuk igen. Jag som bara skulle ha ett jobb nu, och som dessutom har bjudit på avslutningstårta. Typiskt!, som min lilla lintott Nils skulle ha sagt om saken.

Jag kom precis hem från en löprunda. Det är få saker som är så härliga som att löpträna. När man är klar...
Men ivrigt påhejad av Bruce Springsteen så är själva löpningen inte så plågsam faktiskt. Born to run är en utmärkt löplåt, inte bara på grund av den peppande texten, utan också för att den är så lång. Man tror inte att man har varit igång så länge när låten liksom aldrig tar slut. De som alltid ska tävla med en i spåret är roliga tycker jag. Jag tycker lite synd om dem, för de måste ha ett jobbigt liv, och låter dem springa om mig utan att anstränga mig det minsta för att hindra dem. Det bor ingen tävlingsmänniska i mig, förutom när det vankas Trivial Pursuit.

Min reklam för linedancen på nationaldagen blev uppskattad, och nu vet jag till och med när den börjar. Klockan 15.15, på Skantzen som sagt, steppar HSK Linedance loss. Tråkigt namn på dansgruppen tycker jag. Annelie & Vanja go wild vore coolare.

Jag åt tårta med mina Kantzowska kollegor idag under en lite för tidig morgontimma. Jag tyckte att de kunde få fira på ett ordentligt sätt att jag slutat . Det var skönt att få åka hem och dejta kudden några timmar till sen, och veta att mina elever ändå fick undervisning -av någon annan...
Dagens viktighet måste ändå bli att varna er alla för Cloettas nya produkt Polly White. Jag hostade en halvtimme efter att ha provat dem, av chocken över att ett godis kan vara så äckligt. English allsorts och gröna marmeladkulor får sällskap nu, av Polly White, på listan med godis som ingen kan äta... Eeeew!

Ikväll ska jag jobba med Ida och det gör mig full av tillförsikt. Det brukar nämligen vara roligt, eftersom Ida är en av de skönaste människorna som trampar runt här omkring 
Förresten ryktas det om att en sing-star-kväll hos Irene är att vänta. Det om något gör oss fulla av tillförsikt på Västmanlands snyggaste turistbyrå! Oooah!

När jag ändå är på humör så måste jag som anställd på Hallstahammar turistbyrå få buffa för en viss händelse på Skantzen på vår nationaldag den 6 juni. Mina bästa kompisars mammor Vanja och Annelie ska uppträda med sin linedancegrupp någon gång under dagen (jag återkommer om exakt klockslag...). Det kommer helt klart att bli sevärt -det vet jag, eftersom Vanja har gett mig och Anna en förhandsvisning av sina danskunskaper i familjens vardagsrum en kväll i vintras. Jag misstänker att jag jobbar när själva uppvisningen går av stapeln, men jag ska undersöka möjligheterna att göra mig ledig under den stora händelsen.

Det är helt rätt att nyblivna singeln Fadde Darwich står inför rätta. Om inte för hans misstänkta ekobrott, så åtminstone för frisyren. Det kan inte vara lagligt med en sån haircut. Det kan det bara inte.

Det är mors dag. Min mamma fick en kram. Det hade hon kunnat få ändå. Hon verkade nöjd med det hela, och sen tog firandet slut, och jag åkte till jobbet. Jag jobbade med Malin, och det är inte illa ska jag säga er, för hon är en riktig raring. Ingenting hände, förutom när Pontus kom in och var lite sugen på att spela minigolf. Det var roligt att se honom tyckte vi.
Igår hade jag förmånen att ha en riktig Sannadag. Vi hann med både fritid och jobb ihop. Vi utrustade oss med så mycket ätbart inför lördagkvällen på jobbet att det blev ett himla snejs att få i sig allting innan stägningsdags. Jag tror inte ens vi lyckades. Jag hann tillbaka till Lars mitt i natten. Och det var det värt. Såklart.

Dessutom fick jag en egen yoghurt till frukost, och det var inte vilken yoghurt som helst. Den hade en adresslapp som det stod 'Frökens yoghurt' på, och det var gulligt gjort av min stora tuffa norrlänning tycker jag.

Min syster Thérèse är i USA på semester, och ingen kan vara mer avundsjuk än jag är. I raden av perfekta semesterländer står ändå USA på min förstaplats, och att hon dessutom ska till underbara Georgia gör att avundsjukan stegrar lite till. Men om hon bara får med sig mina Crest Premium White Strips genom tullen på väg tillbaka, kommer hon nästan att vara förlåten för att Chrille fick följa med, och inte lillasyster.
Jag saknar henne. Det är något speciellt med en alldeles egen storasyster.
Även Carro, Lisa, Anna, Karina och Jennifer trängs på saknadslistan. Det är inget vidare att ha ett distansförhållande med sina vänner, den saken är klar.
Idag missade jag även en eftermiddag med Carin på grund av att jag jobbade. Det var inte bra det heller. Jag måste helt enkelt åka till Huddinge och våldgästa. Det är inget annat än dålig stil att jag inte kommit mig för än. Vi har massor med saker att älta!

Hit och dit.

I höst får vi njuta av en ny säsong av I en annan del av Köping. Det är ju minst sagt fantastiskt. Det kommer att bli en lång väntan till nypremiären, men fram tills dess kan man ju alltid förströ sig med Tobbes gamla meriter.

Min brännskadade hand har gjort en speed recovery. Nu är den rödstrimmig och flagnar, men den slutade bulta och bränna redan dag två, så all cred till handen, som inte alls tyckte lika synd om sig själv som jag gjorde efter olyckan. :)

Nu är det natt. Då kan man sova. Eller lyssna på In The Aeroplane Over The Sea och njuta av att den är allt man behöver höra. Tills det blir dag.
Sista dagen på jobb nummer ett.

Det blev ingen bra torsdagsmorgon. Jag tappade kokande vatten över mig, och höger hand och handled råkade jäkligt illa ut. Jag som brukar säga "oj" med ett förvånat tonläge när jag ställer till det för mig, frångick den vanan och vrålade allt jag orkade. Exakt hur det lät minns jag inte, men jag misstänker att vrålet hade inslag av svordomar. Nu är jag helt enkelt tvungen att vara hemma för vård av skållad hand. Mina elever är säkert inte det minsta besvikna, och ser säkert gärna att jag skållar andra handen imorgon.
Sjukskrivningen kan dock bara få pågå till halv fyra idag, för då måste jag åka till jobb nummer två och ta hand om det nyöppnade badet tills vi stänger. Det är bara jag och Ulrika som kan göra det än så länge, och hon har ju stått där sedan klockan åtta imorse. En bränd hand till trots kan jag inte begära att hon ska stå där till 22.30...

Det är ett privilegium att vara västerhänt!

Jag läste idag, att någon psykolog har sagt att det är viktigt att man slutar tro att framtiden ska kompensera ens förflutna.
Men... Är det inte det framtiden är till för? 

-Jaså, det är dags att komma nu?, pikar Janne när jag kommer till jobbet halv ett. Jag börjar faktiskt klockan ett på måndagar, och detta faktum gör att Janne gärna ältar möjligheterna att jag ska bli utbränd, med andemeningen att jag jobbar minst på bygget.
-Jobbade du i helgen?, frågar jag, och han konstaterar stukat att det gjorde han inte. När han förstår att jag gjorde det, försöker han fjäska bort sin tabbe en hel halvtimme...

Min farmor fyller år idag, och jag var faktiskt där, fast hon inte vill kännas vid sin födelsedag. Jag ägnade ungefär en timme åt att sitta och lyssna på osammanhängande historier om fiskar som fångats i sommarstugan och dockor som skickats från USA och sedan kommit bort med posten. Mina farföräldrar är inte på något sätt senila, men de har problem med svenskan nuförtiden. Det är ganska svårt att försöka förstå vad de verkligen menar. Eftersom mina kunskaper i finska är obefintliga, så får jag luta mig mot mina kunskaper i finsk brytning. Efter en stund blir detta klurande ganska tröttsamt. Men all cred till farmor ändå, som alltid är glad, och gör att man ändå alltid är rätt så munter när man beger sig hemåt efter ett besök i språkkatastrofens högborg.

Dagens glosor: insenjör - ingenjör
                             joppa - jobba
                             riksåren - krigsåren
                             Römmsont - Strömsund


Jag är förbannat trött på detta eviga regnande. Regnmoln vik hädan! -jag har en solbränna att vårda.

Stina i ur- och skurmode anno 1987.
Det fanns en tid när regn var ganska trevligt. Den är förbi.

Och så gick timmarna på jobbet. Utan att jag fick blunda. Men jag överlevde. Jag jobbade med Jenni, vilket innebär att jag nu har träffat alla mina arbetskamrater för säsongen. Jag är väldigt nöjd med dem allihopa. Jag hoppas att de är nöjda med mig också, eftersom vi ska spendera större delen av vår vakna tid tillsammans i sommar.

Jenni berättade om sin väg till körkortet. Om alla tänkbara sätt man kan kugga en uppkörning på, baserat på egna erfarenheter. Jag är skräckslagen nu. Vilket inte är bra. Så fort min hjärna får tillfälle repeterar den allt jag måste göra eller absolut inte får göra på uppkörningen. Inatt drömde jag att inspektören tvingade mig att backa runt gathörn med släp. Ja, ni förstår själva. Jag hanterar inte den här typen av press särskilt bra. Efter Jennis berättelse måste jag lägga ännu fler saker på minnet. Jag är nu uppe i ungefär 200 do och don't.

Den enda lösningen på den akuta stressen är att övingsköra genast. Det är då, och bara då, som jag känner mig någorlunda lugn. Det är lika bra att hämta bilnycklarna och åka på en gång.

Jag tror att jag ska ringa Jorma också. På något sätt är nog han den enda människan på jorden som skulle kunna invagga mig i ett mentalt lugn inför den stundande utmaningen. Det ironiska är att jag tror att jag kommer vara förlamande lugn när själva uppkörningen ska ske. Ingen som känner mig tror nog det. Men jag är nästan övertygad. I alla fall fram tills inspektören säger "...och så vänder du med hjälp av det här gathörnet". Där någonstans, tar något annat vid. Tänker jag mig.

Jag skulle behöva vila. Ligga inne en hel dag och inte prata med någon. Inte med någon alls. Stänga av mobilen, dra ur telefonjacket, låsa dörren och bara få vara tyst. Få ha det tyst. Just nu vill jag inget hellre.
Men jag måste till jobbet. Och prata med folk. Just nu känns det inte värt det -trots höjd lön och höjda OB-tillägg.

Jag ser stjärnor när jag blundar.

Jag var så sjukt trött när jag vaknade i morse. Jag jobbade tio timmar igår, ska jobba elva timmar idag, uppkörningen är sjukt nära nu, och jag har inte hunnit till gymmet på nästan en vecka.
Igår när jag kom hem från jobb nummer 2 och precis skulle dyka i träningslinnet så tyckte pappa att vi skulle backa runt gathörn, svänga vänster på landsväg och allt sånt elände. Eftersom jag var så trött att jag kände mig skelögd så var körningen inte precis skarp. Vilket ledde till att jag i princip greps av panik, för nu måste körningen vara just det -skarp.
Jag har kommit fram till att den stora skräcken faktiskt inte är att kugga det hemska körprovet, utan att kugga och inte få en ny provtid på typ en och en halv månad. Det ska iland nu, mitt livs värsta projekt. Så är det bara.
Pappa tycker att jag är bra på gathörnen. Min bilskola -som numera är bortkopplad från projektet skulle med all säkerhet inte tycka detsamma.

Idag stod ett efterlängtat gympass på schemat, efter elva avklarade arbetstimmar. Just det -stod.
För när jag tagit mig upp imorse påminde mamma mig om ett födelsedagsfirande som tydligen ska äga rum ikväll. Jag vet inte om jag glömt bort det, eller om hon helt enkelt glömt bort att berätta för mig. Födelsedagsfirandet gäller mig, så jag kan naturligtvis inte utebli.
Så istället för att ta på mig träningskläderna efter jobbet så är det stora leendet som ska på.
Mer tårta. Åh nej, åh nej, åh nej.

Jag har inte hört Lars röst sen i söndags. Det kan inte vara hälsosamt. Det heller.

Besöket hos frisören var en fyra timmars lång frälsning, vars effekt genast upphörde när det var dags att betala.
De är hutlösa helt enkelt. Men något ska man ju lägga pengarna på...
Till Linneas försvar ska dock sägas att hon aldrig prackar på mig några hårvårdsprodukter. Eftersom jag skulle köpa allt som hon möjligen skulle vilja få mig att köpa så är jag glad att hon aldrig försöker.

Jag har insett att jag måste kasta mina favoritjeans. De luktar liksom otvättade fast de är nytvättade, och det är ingen idé att laga dem mer nu, eftersom de löser upp sig bara man tittar på dem. Hur ger man sina första Replay baggy en värdig begravning?
Jag måste köpa ett par nya, exakt likadana innan jag begraver de här. Åtminstone.
Saknaden blir helt klart för svår att hantera annars.

En stor del av lördagen spenderade jag i Globen där SM-finalerna i handboll ägde rum. Dammatchen var riktigt sevärd, med förlängning och allt. Det enda som var sevärt under herrmatchen var Hammarbys klack. De var otroligt många, otroligt glada och otroligt välrepeterade. De skändade dock Djurgården genom att skrika till Skövde att de var sämre än just Djurgården. Vilket drar ner poängen lite. Min norrländske pojkvän, som envisas med att hålla på Modo var dock särskilt förtjust när Djurgården hånades.

Idag jobbade jag. Intensiva böner om att medarbetaren för dagen skulle vara Ida infriades, och vi hade en riktigt underhållande eftermiddag, trots att absolut ingenting hände. Förutom att vi (naturligtvis) fick bli föremål för en del missnöje när några av säsongarnas elskåp slutade leverera el. Vi har ingen starkströmselektriker i frysen som vi kan tina upp i nödläge, så de får vackert vänta till imorgon på att elektronerna börjar vandra i skåpen igen. Det är svårt att förmedla detta buskap till människor som har mat som ligger och tinar i frysen. Vi lovade dock högtidligt att förmedla till chefen att vi gärna ser höjd beredskap för dessa typer av nödlägen.

Johannes är tillbaka på bruksorten. Det är bara att korka upp champagnen, nu när 'famnen att banga i' äntligen har återvänt.

Hittills har dagen genomlevts i någon form av koma, eftersom natten ägnades åt att prata i telefonen med Lars, och lyssna på ett tre timmars långt utlägg om att jag visst kommer att bli läkare.
När vi lagt på hatade jag mig själv (och beundrade honom mer än jag någonsin gjort tidigare).
Idag föredrar jag att tänka på saken om om jag drömt alltihop.

Nu är det dags för frälsning på Storagatan 15. När Linnea ägnat tre timmar åt mitt hår så brukar allting alltid kännas lite, lite bättre.

Den vackraste reklamfilmen på länge, länge har Saab gett oss. Jag sitter som förtrollad varje gång.
Oh Laura gör den underbara Release me och man bara måste älska den.

En tisdag med söndagsångest. Söndagsångest LARGE. Eller helt enkelt 'första-maj-ångest'. Det vore ju bra om ångesten var direkt kopplad till datumet, eftersom jag då bara skulle behöva genomleva en dag som denna en gång om året. 
Det mest troliga är väl ändå att den flyttar runt helt oberoende av datum. 
Windows and doors med Elin Sigvardsson ringar in tillståndet med en träffsäkerhet som är fantastisk. Hon är fantastisk. Jag gav Anna Ternheim en chans under insomnia-natten. Men det var bara Shoreline som var fantastisk. Inte resten av Anna. 

Imorgon ska jag jobba igen. Hoppas någon form av inspiration kommer att återvänta till mig under natten. Annars får mina elever se en lärare som praktiserar 'fejkad entusiasm'.
Jag gillar mina elever och önskar att de ska få slippa fejkandet.
Mitt åtagande på Kantzowska Gymnasiet verkar aldrig ta slut. När jag tackade ja trodde jag att jag skulle vara ute därifrån fortare än man hinner säga 'Indiana Jones', men ansällningen vägrar envist att upphöra. Det gör mig egentligen ingenting, eftersom jag, som jag sa, gillar eleverna. Det passar lite illa i mitt liv bara.
Jag har en annan anställning som börjar imorgon så ska jag försöka kombinera två jobb i minst en månad. Men i  almanackan ser det ut som att det ska fungera. Det måste fungera.

Angående jobb nummer två så ska Sanna förgylla min tillvara där i sommar -igen. Den här gången får vi förgyllning i receptionen vilket för min del är mycket bättre än de tider då hon satte guldfärg på bassängkanten.
På torsdag ska jag och Sanna driva stället under dagens senare timmar. Vi får se hur det går, eftersom hon aldrig jobbat i reppen förut, och jag inte minns hur man gör om kassan kraschar. Nu lät det som om jag tror att Sanna ska krascha kassan. Det tror jag inte. Om någon åstadkommer en krasch är det med största sannolikhet jag. Det ska hursomhelst bli oslagbart att ha henne där.
Men, det är ett stort hål i ovan nämnda reception som det står Johannes på. Än är jag inte mogen att förlåta honom.

Angående gårdagens paj så antog helt enkelt Lars att jag hade bakat den. Så jag behövde inte ljuga. Jag sa bara ingenting. Det är inte samma sak!

Närhelst man blir lite uttråkad kan man alltid roa sig med solstrålen Pontiak.
Eller charmas av Filip och Fredrik.
Och livet blir genast lite, lite ljusare.