Det stod en bil på uppfarten. En bil jag inte kände igen. Någon typ av jobbarbil som brukar köras av en händig man. Mitt längtande hjärta började genast hoppas att bilen tillhörde Sotarbolaget Jämtland och att den händige mannen som körde den skulle vara Lars.
Det var hemskt långsökt och inte realistiskt alls, och bilen visade sig tillhöra en annan händig man, som skulle fixa vår bils klimatanläggning. Jävla klimantanläggning.

Så jag får fortsätta vänta på min brandskyddskontroll.
Det är långt hit från Jämtland.

Folk alltså. Mitt jobb går ut på att handskas med folk. När jag inte är upp till öronen upptagen med att serva människor på olika sätt så blir det stunder över då jag bara kan sitta och förundras över dessa människor. Förvånansvärt många har skruvar lösa överallt. Igår tyckte jag att vi skulle sätta åt kategorin "människor som anmäler sina barn till simskola och sen inte dyker upp med barnen" . Det är helt enkelt ett jävla sätt, eftersom dessa platser hade kunnat gå till barn som ville gå i simskola men inte fick plats.
Jag satte mig alltså och ringde till människorna i ovan nämnda kategori. Det första samtalet gick till en familj som tyckte att det hela var otroligt genant och lovade att dyka upp med sitt barn redan dagen därpå. Nåväl. Det andra samtalet lät som följer:

-Hallå?... (en gäll barnröst svarar och lyckas efter många om och men leverera denna informativa hälsningsfras.)
-Hej, har du mamma eller pappa där?
-Jag är mamma.

Crap!

Mamman, som bryter  kraftigt på ryska och har det karaktäristiska gälla ryska tonfallet (Tänk: Ludmila Engqvist), klarar inte av att ta ställning  till huruvida dottern ska delta i simskolans sista fem dagar eller inte, så pappan ringer upp cirka tre minuter senare:

-Skantzö camping och turistbyrå, det är Stina.
-Vi vill att hon simmar...
-Eeeh, okej.

Idag dök hela gänget upp när det var dags för simskola. Det fanns inte en aminosyra på rätt plats.
Jag ber Sanna så hemskt mycket för att jag drivit in ett mycket märkligt barn i simskolan...

Det pratas om att det ska komma en värmebölja, och jag vill ha hit den nu, nu, nu. Att det sedan medför att vi blir kokta på jobbet, i vår reception som saknar både isolering och klimatanläggning väljer jag att bortse ifrån. I alla fall tills värmeböljan anlänt. Ge mig 30 grader varmt, vindstilla och en molnfri himmel!

Maj 2007 är inget jag vill uppleva igen. Man kan ha roligare än att springa från det ena jobbet till det andra, och på varje ledig sekund övningsköra. För att senare ändå dra på sig en kuggad uppkörning. Det sög, för att använda fjortisspråk.
Men idag kom lönen, och det är betydligt roligare att få lön från två jobb än från ett... Det ser numera bra ut på mina konton. Det var ganska längesen det var så.

Jag ska åka till Örebro och hälsa på Jennifer. Undrar om jag hinner trycka in ett besök i helgen. Då ska vi sitta på Bara vara och minnas gamla studentkorridortider. Jag saknar henne ofta. Ingen är som hon. Hon gjorde varm choklad utan kalorier till mig när jag var i kris och jag tog hand om hennes hund Ada åt henne när hon var i kris. Vi var i kris så gott som jämt. Det var tider det.

Nästa vecka är det dags för en annan favorit-Jennifer och Stockholm och allt det där. Då, mer än någonsin, skulle det sitta fint med en värmebölja.

Nu ska jag och Matchbox jogga. De åker jämt snålskjuts hela vägen, men ändå tar jag med mig dem varenda gång. Det måste vara kärlek.

Nu har Carro och jag skaffat körkortsskor! När Carro tog körkort firade vi det med varsitt par nya skor, och nu var det dags att fira igen. Deluxesyssla.
När skorna var inköpta gjorde vi ett depåstop på Kalle på Spången, och då ringde Sanna och frågade om hon fick ansluta. Näää, sa jag, men hon tjatade, så vi gav med oss... :P
Klockan hann fylla halv tio innan vi kom på tanken att åka hem.
-Gick det bra?, ropade mamma med en hörbar lättnad i rösten när jag om hem. Hur nära jag var att backa rakt in i ett fast föremål uppe på Skantzö när jag skulle lämna nycklar där innan jag åkte hem delgav jag inte mina päron. Uppe på Skantzö gjorde jag även ett försök att ta hand om ett övergivet zigenarbarn i tvåårsåldern som var ute ensam kring halv elvatiden och drack ur vattenpölar. Han visade inga tecken på att vilja ha hjälp att hitta hem så jag gav upp och gav mig in på den riskbla backningen. När jag backat klart så ser jag hur Malin inne i receptionen gör tummen upp till mig. Jag börjar fundera vad jag nyss gjort för att förtjäna det, och kastar en noggrann blick bakom bilen och ser att jag precis lyckats backa in mellan två stolpar. Det såg säkert jätteproffsigt ut, men jag jag blev rädd för mig själv, eftersom jag var totalt ovetande om att de stod där...

(Någon som var misstänkt lik Linda Hammar gick precis förbi mitt fönster. Jag ville rusa ut och berätta att hon är coolast i världen, men så insåg jag att det är för bra för att vara sant att hon skulle välsigna vår gata med sin närvaro.)

I ett svagt ögonblick för några veckor sedan så lovade jag Malin (hon med tummen upp) att jag skulle byta arbetspass med henne idag. Hon fick således det glassiga 19.30-passet av mig, och gav mig det urdåliga 12.00-passet. Jag ångrar det bytet bittert nu, när solen skiner och jag inser att den inte skiner för mig. En pangdag när hon minst anar det ska jag komma och kräva att vi ska byta tillbaka. Då har hon dåligt förhandlingsläge...

Ikväll blir det allsång i en TV-soffa full med älsklingar. Det är kvalitetstid.

Lars. Kom hem. Jag fryser...



Körkortsskor. På kopplingsfoten och andra foten.

Sen i torsdags 15.30 har jag varit ett enda stort leende. Jag tror aldrig att jag har känt en mer intensiv lycka än när inspektören Jeanette (jo, vi fick vår revansch på varandra...) sa orden "Din körning är godkänd".
När jag kom ut ur ångestvolvon rusade jag till mamma och var fullkomligt lycklig. Jag var tvungen att åka och jobba direkt, och jag flög (eller nåt) över parkeringen och rakt i armarna på Sanna som inte kunde tolka min färd till dörren på något annat sätt än att den innebär att jag äntligen tagit körkort. Sen jublade vi i en evighet, för Sanna hade äntligen fått ta bort sin tandställning, och även det är värt att jubla för. Jag och Malin jobbade kväll och jag var helt manisk men hon lyssnade tålmodligt på varenda detalj om min lyckade uppkörnining. (Jag bortsåg för en stund från att ganska många har lyckats med detta konststycke före mig och kände mig BÄST.)
Sanna och Tobbe kom med en kladdkaka med en bil på till oss sen, och Johannes kom med en flaska Bailey's till mig som vi ska dricka senare, och så försökte vi räkna kassan allihopa. Det tog dubbelt så lång tid när vi var fyra...

Nu är jag lite mer stillsamt lycklig. Jag körde bil hela lunchen idag. Jag älskar det. Att sitta själv i bilen och bara åka. Det är som yoga.

Midsommar var som den var. Jag jobbade, med en obligatorisk krans på huvudet. Vi såg så ljuva ut, och folk påstod att vi var fina. Det var vi säkert.
På kvällen körde jag bil och sov. (I den ordningen, inte samtidigt.)
Ibland är livet enkelt.

Imorgon kommer Anna hem. Jag längtar.
Om en evighet kommer Lars tillbaka. Abstinensproblemen börjar bli svårartade.

Mia och jag delade vår söndagsångest idag. Den blir lite mindre då. Vi hade egentligen inte alls planerat att sitta inne på min säng och missbelåtet betrakta regnet som vattnade altanen. Vi hade tänkt oss att samma altan skulle ha varit dränkt i solljus och där skulle vi ha befunnit oss, badandes i allt detta solljus. Tänk så blåst man kan bli.

När Mia lämnat mig ålade jag mig i tightsen och sa hotfullt till mamma att hon minsann fick stanna inne, för nu skulle jag ut och löpa, och jag ville vara den enda i familjen som var duktig i duggregnet.
Det gav mamma blanka fan i och sprang dubbelt så långt som jag gjorde. Förmodligen var jag inte tillräckligt hotfull.

Jag väcktes imorse av ett telefonsamtal från Lars Leijonborgs närmaste man. Tydligen har min mamma (i vad jag skulle tro är maktlöshetens desperation) mejlat till utbildningsministern för att framföra lite synpunkter på antagniningshelvetet hennes dotter befinner sig i. Nu ville den närmaste mannen gärna mejla tillbaka, men hade tydligen fel mejladress. Jag visste inget om något mejl vare sig hit eller dit, och alldeles nyvaken kunde jag inte rabbla min mammas mejladress, så han fick mejla det deprimerande svaret til min mejl istället. År 2010 ska man inte få söka på kompletterade betyg till läkarutbildningen längre. Och den är ju en fin prognos för mig. Men år 2010 har jag väl ändå hunnit ta mig till Puerto Rico eller Merkurius för att få en utbildning.
För övrigt är utbildningsdepartementet av den åsikten att det inte går att rangordna sökande med hjälp av hur många gånger de sökt. Det är nämligen orättvist om någon som söker för första gången ska ligga sämre till än den som söker för sjunde gången. Det var en intressant syn på rättvisa, som inte många av fotfolket verkar dela. Själv tycker jag att ett kösystem vore utomordentligt rättvist, men där är vi tydligen oense, Leijonborg och jag. Om han vill ha behandling för en galopperande HIV-infektion i framtiden tänker jag förvånat svara att "jaså NU duger jag?" innan jag börjar behandla.
Leijonborgs 'sakkunniga' snubbe hade gärna fått väcka någon annan imorse, och skicka sitt skitmejl någon annanstans, för det innehöll ingenting man inte kan läsa på VHS hemsida.

Jag är på sjukt dåligt humör. Det är vädret också.
På mitt jobbschema idag står det 16.30-01.00.
Det finns inte mycket att le åt idag.

...man blir ju sprallig för mindre.

Jag har ägnat hela kvällen åt att vara sömnig och att vänta på att klockan visa en vettig tid att gå och lägga sig på. När klockan äntligen blir en okej tid att åtminstone borsta tänderna så är jag såklart pigg. Det innebär att jag får ännu en vaken natt med mig själv. Det är egentligen inte mycket att gnälla över. Jag är ett utmärkt nattsällskap.
 
Jenni är ett utmärkt jobbsällskap. Vi rensade receptionen idag. Igen. Där verkar det finns en ständig källa med skräp att ösa ur. Men fortsätter vi i den här takten är det förhoppningsvis kliniskt rent någongång i augusti. Då hoppas vi att guysen från Roomservice ska titta förbi och riva ut inredningen. Men det är förmodligen lite för mycket att hoppas på.
Vi har en kundkrets som gillar att spara på gamla åkband för att kunna förekomma oss och lista ut vilken färg åkbanden kommer att ha följande dagar. Man blir nästan lite trött. 'Get a life' konstaterade Jenni trött och vi andra håller med. Det blir samma färg imorgon som det var idag, bara för att förvirra de små liven. Vi är rätt tjuriga i Skantzöbadets reception faktiskt! :)

Ikväll fick jag ha ett efterlängtat sister talk med Thérèse som nyss kommit hem från landet av mjölk och honung. Att höra om red-necks som sålde loppisjeans utanför en bensinstation i Alabama var mer än underhållande. Själv har jag besökt den bensinstationen en gång i tiden. Det kändes som en tidsfråga innan Forrest skulle dyka upp. Jag fick tyvärr inga jeans med mig därifrån. Det fick inte heller paret Hillman/Horttana. Det är vi lite besvikna på, såhär i efterhand. Jag tror att framförallt Chrille hade gjort sig i ett par flea market-jeans...

Jag hoppas på regn i helgen, för då ska jag ta lillasyster Mia i handen och åka till Stockholm. Tänk vad glittrigt Stockholm blir då.

Här kommer lite bilder från mina lediga dagar, som gått alldeles, alldeles för fort.
Studenten som badar heter Emil, den underbara vovven heter Loppis, och blondinen som firar sin högskoleexamen heter Mari. Fotografen heter Stina, den söta psykologstudenten på festen heter Anna och den snyggaste tjejen på bilderna heter Carro. Jäss.

    
    

För femton år sedan, på en strand i Frankrike, lärde jag känna en liten lintott i halmhatt. Idag stod den lintotten alldeles genomsvettig i en för varm kostym på en skolgård i Örebro och tog studenten. Jag blev gråt-rörd, såklart, så det var tur att det i allra högsta grad var solglasögonväder. Halmhatten var utbytt mot en vit mössa och Emil kan nuförtiden inte tituleras 'liten', nu när han vuxit upp och blivit en handbollsbiff. Emil har alltid gjort allting med stil, och det möstret följde han även idag. När han anländer till föräldrarhemmet, helt hårdkokt efter en svettig tur på flaket så klär han helt enkelt av sig studentstassen inför släkt och vänner och kastar sig i familjens pool. Så snyggt kunde bara Emil ha gjort det.
Grattis, grattis, grattis Emil. Och jag vet att du knäcker i matte. Egentligen.

Igår var det Mias dag, när hon helt enkelt dansade kläderna av hela Tunboshowen. Jag satt mallig i publiken och konstaterade att hon var bäst, så fort hon visade sig. Och roligast var hon också, när hon började ta av sig den röda klänningen innan hon hunnit ut i kulisserna. (Det vet hon inte om själv att hon gjorde, förmodligen. :))
Ingen har utstrålning som du, Mia. Me love you.
Jag var naturligtvis absolut gråtrörd när jag fick krama henne efteråt. Ett tack till solglasögonvädret ännu en gång.

Imorgon är det Maris dag. Det ska vi fira. För det är hon värd, Mari.
No more högskola, baby.
Somliga är klara med sin högskoleutbildning. Andra lyckas inte ens bli antagna på fem försök.
Faktum är, att jag är rätt så bitter.

Det är livet på en pinne när det är 25 grader varmt och solen skiner. Vad man än ska ägna sig åt så känns det lite mer glassigt helt enkelt.
Jag var oerhört ansvarfull idag, eftersom jag skaffade mig en SPF 6, som jag dessutom använde, innan jag satte igång med dagens elitsolning. Sent ska syndaren vakna, som de brukar säga, och slutligen så har även jag tvingats inse att även Sverigesolen är för stark för ens eget bästa. Insikten kom häromdagen när jag var ute och tränade en timme och kom hem och såg ut som en polkagris på axlarna. För tio år sedan kunde jag inte ens bli brun i solen i Sverige, men det är tydligen andra tider nu. Not much ozonlager left.

Jag var på jobbet en timme idag. En ganska lagom arbetsdag kan man tycka, men de är faktiskt ganska irriterande, dessa personalmöten man ska delta i varje måndag, oavsett om man jobbar eller ej. Mötena är nödvändiga, men de låser de lediga måndagarna man har. Suck och stön.
Vad ger du detta i-landsproblem för status, Ida?
Ulrika anlände med tårta i mötets slutminuter, vilket gjorde att jag ändå var ruskigt belåten när jag gick därifrån. På mitt jobb konsumerar vi oerhörda mängder tårta varje sommar. Vi har redan ätit upp fem stycken. Fyller man år under säsong måste man bjuda på tårta, annars ligger man illa till. Jag har funderat på om man har större chans att få jobb där om man råkar fylla år mellan maj och september. Fast riktigt så enkelt är det nog inte...

Den här veckan ska jag hinna med en Tunboshow och två examensfester. Ännu ett lyxproblem.

När The Ark är som bäst gör Ola mig salig. När Calleth you, cometh I skallar över Storsjöyran kommer hela Norrland att glittra... Det räcker så.

För några veckor sen hörde jag talas om en skarp tjej från Västerås som gjorde succé i Postkodmiljonären och kammade hem en ansenlig summa pengar. Hon hade tydligen gått på min gamla gymnasieskola och läste juridik i Uppsala. Det ringde inga klockor i mitt huvud och jag jobbade när pogrammen sändes, och sedan tänkte jag inte mer på saken.
Igår på servicekursen träffade jag gammal vän till mig som jag inte sett på länge. Hon kommer från Ramnäs, vi har pluggat ihop på högskolan, och hon skulle jobba på Surahammars turistbyrå i sommar. Vi kramades, gjorde en kort update med varandra på rasten -det var otroligt roligt att få se henne igen. Numera pluggar hon juridik i Uppsala.
När jag kom hem på kvällen ramlade poletten ner, men viss hjälp av min pojkvän, som faktiskt såg programmet med den västmanländska juridikstudenten som vann pengar på sin intelligens.
Jag förbannade mig själv för att jag missat programmet, skickade ett sms till Catrin fyllt med glada tillrop och tänkte att ibland är världen rättvis. Nu får hon plugga vidare med ett fett bankkonto och det unnar jag henne verkligen.