Jag provade spikgrejen igår. På juldagen. På Blue Moon Bar. Såhär i efterhand så känner jag att jag borde ha förstått. Att det helt enkelt inte var smart. Men jag ville ändå inte tro att alkoholen ska få vara avgörande för hur man upplever en utekväll. Men igår, på Blue Moon Bar, på självaste juldagen, när jag var nykter som en spik, så insåg jag, att den nog var det. Var av en viss avgörade betydelse alltså.

Slutsats: Att bli knuffad hit och dit i tre timmar utan minsta gnutta drog i kroppen gör dig bara aggressiv. Och det är bara på fyllan som man kan tänka sig att höra Hey Mickey.

Nu är det julledigt. Tänka sig. Det firade vi med en after work på Blue Moon Bar. Det var inte bara Posten logistikkundtjänst som hade kommit på den briljanta idén -om man säger så. Stället drällde av folk redan vid halv sex. Massan utgjordes av en hel del dinosaurier som ivrigt väntade på att Rytterne Röj skulle börja spela...
Jag hade aldrig hört dem förut, och bestämde mig för att ta emot dem med öppet sinne. Mitt öppna sinne berättade för mig redan i introt till första låten att de påminde skrämmade mycket om Mora Täsk. De uppmanade folk att stå på stolarna och göra rörelser och så vidare, och det gick bara inte att stå ut. Så vi som fortfarande var lite focused lämnade de lite mer radiostyrda kollegorna framför scenen och flydde så långt bort från oljudet vi kunde komma. Men även i den tomma schlagerbaren var det svårt att helt ignorera tonerna till RR:s  poppiga version av Rudolf med röda mulen.
Men inte ens de orkade hur länge som helst, och lämnade oss ifred efter ett tag, och då framstod till och med Bailando som helt okej i jämförelse. Såhär i efterhand -herregud!
Jag orkade inte mer när klockan blev halv tolv. Efter nio timmar på jobbet och sex timmar på krogen, varav  de tolv sista utan mat, så kilade jag ut ensam i natten och landade hos Sanna och fick smörgås.

Imorse vaknade jag av att mamma ringde och sa "Nu är vi på väg". Jag visste inte riktigt vilken planet jag var på, och vilka är vi?!, och vem är alltså på väg?!, men sen insåg jag att jag om cirka tjugo minuter skulle bli upphämtad för att transporteras till Stockholm. Jag hade nämligen bestämt att vi behövde en spruta mot gula febern inför Gambiaresan, och idag var den enda dagen vi kunde åka till Stockholm för att ta den. (Det duggar inte av vaccinationsbyråer i Västerås. Nej. Det finns ingen alls, närmare bestämt.)
Sen satt jag i bilen i kläder som luktade Blue Moon Bar och försökte hitta mig själv i den matta, kallsvettiga kropp som jag märkligt nog befann mig i...
Vaccinationen gick som smort, lite väl fort bara, för sköterskan i det närmaste kastade sig med sprutan mot min vänsterarm och det var riktigt nära att hon tryckte in den innan jag hann meddela att jag är vänsterhänt och vill vaccineras i högerarmen.

När vi var klara gick vi ut på stan och när det redan var försent insåg jag att jag precis hade tackat ja till att gå på Nationalmuseum med mamma och uppleva svårtuggad kultur. Jag tog mig lite vatten över huvudet där, men hon ville så gärna, så det var bara att hålla vad jag lovat och knalla med i snålblåsten (finns det något kallare än ett vinterkallt Stockholm?) och strosa runt, bakfull, bland Alexander Roslins sjuttonhundratalsporträtt och som om inte det vore nog även kasta ett öga på artonhundratalets formspråk (vaser, porslin och möbler ståendes i glasmontrar). Men men, I did it, och föll sen i det närmaste ihop över en tallrik sushi inne på en trång restaurang på Regeringsgatan.
Jag gillar kultur. När jag bodde i Stockholm sprang jag runt på utställningar och teatrar, det var bara det att just idag var jag inte riktigt, riktigt vässad nog att ta in det hela så som det bör tas in...

Jag frös som bara jag kan (...) framför NK:s julskyltning. Det kanske blir jul i år också.



Nu brinner ljus i mörka rum.
Nu blundar tvivlet för en stund.
Och om sanningen ska fram -så får den ljuga.

Céline, jag har en fråga till dig. All min kärlek för dig till trots. Din son och frisyren.... VARFÖR!!!??

Helg vare här! Men det spelar ingen roll egentligen -när det är grymt kul på jobbet...

Jaja. I fredags fick idolsagan ett lyckligt slut. Ja, slut, jag tycker båda brudarna skulle göra sig fint som vinnare, så jag lämnar mitt engagemang därhän nu och slutar bry mig om Idol! Hmm, alltså, jag är så illa tvungen att göra det, eftersom jag upptäckte att jag har tackat ja till en personalfest på fredag, och jag tvivlar starkt på att den festen går ut på att alla ska beskåda Idolfinalen på storbildsTV. Fan, kan man säga. Utöver svordomen finns det inte mycket att göra åt den saken.

I fredags kväll gosade jag med min syster Thérèse. Så pratade vi jobb. Hon är deluxe att prata jobb med, eftersom hon har haft min chef som chef en gång i tiden, och hon har jobbat med en hel del av mina kollegor. Inte nog med det. Företag hon jobbar åt är ett postorderföretag som är avtalskunder i Posten! Okej, ni kanske inte riktigt inser det stora i det, men det är verkligen bra, för hon kan lära mig jättemycket om hur det förmodligen går till på företagen som jag hjälper på dagarna.

I lördags var det handbollsdags. Jag satt belåten på läktaren och såg på när ovan nämnda syster tryckte in sex mål på ett gäng märstabrudar som inte hör hemma i elitserien. De fick ta sina kaxiga attityder och återvända till förorten helt lottlösa. Höhö.

Idag hade jag och Lars tänkt att insupa julstämning. Jag har inte sett en julskyltning på minst tio år. Det är ju då man ska ha med sig en liten gullig unge i bävernylonoverall som man kan köpa polkagrisar till och som kan få sitta i tomtens knä. Det är väl POÄNGEN med julskyltning? Således...
Det skulle sitta fint med ett syskonbarn snart alltså!