Jag har det så bra, så att jag seriöst funderar på att stanna.

Jag har pratat sönder en natt hos Carin, gosat med min storasyster, knäckt i löpbandsträning på SATS med Karina, delat en biskvi, glädje och sorg med Lisa.

Jag var i Bromma sju timmar idag och jag var lycklig när jag gick därifrån.
Nu må jag låta som en familjelivsmänniska men Beata, Nils och Andrea gör mig till en bättre människa.
-Du är så fin, sa Britta när jag gick, och ja, det var jag nog. Människorna i huset på Skaldevägen gjorde mig självlysande. Det är nog så enkelt.

Imorgon får jag en dag med Jennifer. Som från ingenstans dök denna aktivitet upp som världens bästa present.



Beata har fått en nalle från Bear Factory som hon döpt efter mig. Stina hade en garderob värd flera tusen kronor och en iPod i ena ramen. Nils hade valt den. Och självklart ska man ha en iPod, om man är döpt efter mig.
Jag tror hon lyssnade på Matchbox Twenty.

Senaste veckans mest magiska (som om jag har så många) upplevelse: Hotellfrukost.

Livet har rullat på något sätt, och i morse fann jag mig själv vara hon som nu har två veckors ledighet att förvalta. Inga kids from hell eller övriga campinggäster (*rys*) behöver konfronteras på vad som känns som en evighet. Märkligt. Jag tar naturligtvis tillvara på situationen och får dåligt samvete för att jag inte jobbar. Det är ju tråkigt på något sätt, att det där samvetet ska vara så svårt att uppfostra till att inte ständigt slå larm om allt och ingenting. Men det verkar som att jag får acceptera att ett dåligt samvete utgör en alldeles för stor del av min mentala kapacitet. (Åtminstone i minst femton år till, tills jag har råd att betala någon dyr psykolog för att göra mig kvitt problemet.)

Jaja, hjärnspöken eller inte, nu ska jag till Stockholm. Hälsa på Carin i Flempan, gå försiktigt på fina golven hos Thérèse och Chrille, med en rörd klump i halsen träffa Nils,  Beata och Andrea (det känns så konstigt att det finns tre Burreaubarn nu), och förhoppningsvis få tag på Lisa, Karina och Johannes för lite kvalitetstid.
Den här gången tänkte jag annonsera min ankomst lite tydligare än vanligt. Förra gången kastade jag mig på ett tåg och åkte dit, för att sen inse att jag inte ens hade en aning om de jag tänkte träffa var hemma. Min storasyster var inte det heller, så Lisa ryckte in och erbjöd sovplats, efter att förvånat ha kraxat "Är du alltså på Odenplan NU?". 


Det är till och med vackert i snöslask. Hantverkargatan, Stockholm, 2006.

Jag har drabbats av en längtan till livet som det en gång var.
Jag vill ha min jobbfamilj och vackra gator i Bromma.

Jag behöver tisdagar med Lisa, och all-tid-som-bara-går med Jennifer och SATS löpband i närheten.  

Jag längtar efter tidiga mornar med Stockholm under mina fötter.
Jag vill möta Henrik Schyffert på löprundan och konstatera att Malou von Sivers är snorkig som inte hejar på mig och Nils när vi går till skolan.

Jag längtar efter min lägenhet och efter diskussioner med Britta om hur det är att leva.

Jag saknar allt som Beata är.

Det är inte alls konstigt egentligen.
Att jag vill hem.

Attention! Min syster har varit hemma hos Bingo Rimér. Eftersom hon inte har några ambitioner att vika ut sig, och jag inte än har hunnit höra den verkliga anledningen till besöket (annat än att det rörde sig om jobb), så springer mina hjärnceller marathon nu, i jakt på en rimlig förklaring. Det är hetsjakt i huvudet.
Det är i alla fall kul för Bingo att han åtminstone en gång i sitt liv har fått träffa en mycket intelligent representant för det kvinnliga släktet. Jag undrar om det satte igång ett marathon i huvdet på honom också. Någonstans kanske misstankar väcktes hos Bingo om att det finns något bortom bergen.

Idag har jag inspekterat en handbollsbebis. Hon var väldigt nyfödd och väligt söt faktiskt, men det var lite synd om henne för hon hade Hammarbysockor på sig.
En handbollsbebis är hon, eftersom föräldrarna är handbollspelare, som redan har bestämt vilken position hon ska ha i laget när hon blir äldre, och som dessutom har döpt henne efter en dansk handbollsspelare. Det är bara att önska Henrietta lycka till med karriären.

Jag jobbar. Bandet Tvillingarna (vars existens jag var lyckligt ovetande om fram tills idag) spelar här utanför och det får i alla fall mig att längta bortom bergen.
I jul åker jag till Kap Verde.
Men det är åratal till jul.

Innan dess väntar en skivhöst

Det är åratal till f r a m t i d e n. 
 
Min kollega Malin sa idag att hon tror att jag kommer bli läkare i Hollywood. Vad hon nu menar med det. Jag tolkar det som att jag har star quality som till och med lyser igenom den fula receptionsuniformen...
Ja, glaset ska ju skådas som halvfullt och så vidare.


Andetag. Ett i taget så överlever jag.

Jag fyllde år igår. Inofficiellt. Eftersom jag fick en biljett till Per Gessles konsert i födelsedagspresent i våras. Igår firade han mig. Jag bestämde mig i alla fall för att se det så. Det var...fint.
Efter ungefär tre låtar insåg jag att han kvalade in i kategorin RILTF. ('Rockstars I'd like to...'  andra exempel: Lars Winnerbäck)
Per har en körtjej som inte lämnar någon oberörd. Så fort man vilar ögonen på henne så dyker en enda fråga upp. 'Varför?' Jag såg ju LW:s körtjejer  Anna & Idde på Yran i Östersund. De är ett stort 'Därför! där de står på scenen, men vad Per Gessle ser hos Helena Josefsson är svårt att förstå. Hon går inte att titta på, eftersom hon beter sig så underligt på scenen att konsertupplevelsen blir störd. Samtidigt måste jag gilla henne lite, eftersom hon inger hopp. Vemsomhelst kan alltså få köra åt en av Sveriges största och mest populära musiker. Man behöver varken kunna sjunga eller klappa takten. Och det är ju ett fantastiskt budskap till alla drömmare därute.

Därför!
 

 Varför?

Ännu ett smaklöst fenomen har sett dagens ljus på internet. Jag trodde att familjeliv.se (sajten vi älskar att håna) skulle stå sig i vilken konkurrens som än skulle dyka upp, men nu är jag tveksam.
Family.se vill vara med och bråka om folk som vill glömma allt vad integritet heter och bokstavligt talat leva livet på internet.
Förnedringen på respektive sajt verkar uppnå ekvivalens.

Vi håller andan.

Sommaren går mot sitt slut, det är skönt, för jag är rätt trött på mitt jobb. Eller egentligen inte på själva jobbet, utan på 'folk'. Kort sagt: jag och mina kollegor jobbar i motvind.
Jag måste snart ta tag i mitt liv igen. Med mer pengar på kontot, men ändå, livet ska tas tag i.
I afton -jobb, och jag vill inte.

Arlanda drar som en elektromagnet och jag sitter nog på ett plan snart, om jag känner mig själv.

Annars är allt som det brukade. Mormor har överträffat sig själv (igen) och jag borde åka till Stockholm.

Jag och Lars hämtade mina päron på Arlanda inatt. Jag gillar Arlanda. Eller nej, det var en underdrift -jag avgudar Arlanda. Det är en plats som inger mig hopp och små ilningar av lycka. Så nära världen man kan komma -i Sverige. Det är synd att jag ändå alltid mår asdåligt varje gång jag är där -eftersom jag aldrig lyckas vara där ett bekvämt klockslag. Flygplan verkar vara oförmögna att anlända/avgå på humana tider som till exempel 14.00 eller 19.30.
Statusen på Arlanda 01.30 inatt var som alltid blankpolerad och hoppfull. Trots att ingen av flighterna gällde mig. Magiskt.
Min status vid öppningsdags på jobbet i morse var helt motsatt. Det stod en tant och hängde på låset bara för att berätta att det var slut på toapapper på en toa. -Ta en annan och skaffa ett liv, var jag snubblade nära att utbrista. Okej, då vet jag, var väl ändå det tanten-utan-något-bättre-för-sig-än att-"tipsa"-i-arla-morgonstund fick till svar. Prisa Gud att sommaren går mot sitt slut.

När Ida kommer hit till jobbet ska hon få vråla PEPP! så till den milda grad att jag vaknar. Då får hon ligga i. Läs hennes betraktelser från Pluto förresten.

Ordstatus: Tillfälligt slut.