Som om jag inte får luft
2012-02-22, 21:47:38
Kan du hitta min hjärtspets?
Det är så kul att träffa vänner man saknar och höra hur de haft det. Det är lite tomt och ensamt att vara på klinik, det inser man när man träffar alla.
Sedan fick jag hoppa över eftermiddagens föreläsning eftersom det var dags för två undervisningspass igen. Att lära eleverna att undersöka hjärta och lungor stod på schemat. Jag känner mig som en riktig mellanstadiefröken emellanåt...
-Kan du hjälpa oss? Hur gör man när man känner? Kan du hitta min hjärtspets? Jag hör ingenting alls, kan du komma hit? Kan du komma hit? Kan du komma hit?
Och det är första gången, det har varit första gången för mig med, jag har också haft stetoskopet bak-och-fram, letat trevande efter lymfkörtklar i armhålor och känt på fel ställe efter pulsar. Men nu kan jag hitta de flesta hjärtspetsar och lägga deras händer på rätt ställe och det är roligt att se facinationen i deras ansikte när de faktiskt känner hjärtat på riktigt. Nu är uppdraget slutfört för min del, nu har jag gjort mina pass och det är bara att vänta på nästa laddning T2:or i höst. Det är ett riktigt kul extrajobb som dessutom ger mig möjlighet att repetera och läsa in sånt som jag en gång kunde och som ligger lite väl dammigt någonstans i huvudet.
I veckan blir det också dags att ta tag i mitt sitta-framför-datorn-extrajobb där jag har ungefär hundra texter som ska redigeras inom snar framtid. Jo, på riktigt hundra. Puh. Men det ska nog gå. Det här med att plugga får jag göra... nån annan gång helt enkelt.
Och så har vi uppsatsångesten from hell. Nu ska den bli klar. Den måste bli klar. Vi har satt vår deadline till den 19 mars för att vår handledare ska hinna läsa den och komma med synpunkter innan vi skickar den till examinatorn.
Åh, det känns som att bestiga Mount Everest, det gör det verkligen. Skicka till examinatorn. Vilken overklig mening. Imorgon har vi möte angående den med handledarna. Jag är nervös. Jag vet inte för vad -vi är ju förberedda. Men jag är nervös. Kanske för att de ska säga att det inte kommer gå. Eller nåt. Det måste vara det.
För övrigt är jag fortfarande helt lycklig över att vara hemma. Snart måste jag få träffa min lilla systerson också, annars spricker jag.
-Motej e bäst! hade han sagt till sina föräldrar idag. Ja, vad ska man säga? Han kommer aldrig nånsin ha en aning om hur mycket hans moster älskar honom. Snart blir jag gudmor åt en ny liten person dessutom och jag vet sedan förut att hjärtat expanderar och rymmer precis lika mycket kärlek för ännu ett barn. Tänk så fantastiskt det är, att få älska så man knappt kan andas.
2012-02-20, 22:51:42
Det som är mitt
Aldrig mer Värnamo.
De kan dra åt helvete med sin mobbing och sin brist på civilkurage.
Jag tyckte jättemycket om många av läkarna där, men jag kan ändå inte acceptera hur en person på en arbetsplats kan få kränka andra år ut och år in utan att någonting händer. Så after all är jag förbannat besviken på alltihop.
Jag kan i alla fall skriva in och ut patienter i sömnen nu, och jag kan sätta enstaka suturer, madrassuturer och intracutana suturer, så någonting har jag ju lärt mig. Men det hade jag kunnat göra på vilken klinik som helst i Sverige som inte har en galen människa lös. Helt enkelt.
I fredags undervisade jag T2 hela dagen, det är så himla roligt. Kvällen ägnade jag powerwalk och gym med Kristoffer samt en sushimiddag och sista avsnittet av Homeland. Sushin var grym, Homeland var en besvikelse, vi hade förväntat oss bomber och granater och en riktig grand finale och så startade de bara en massa nya intriger inför en säsong 2 som man inte har en aning om när SVT köper in. Suck.
Idag har jag träffat min älskade Jennifer som jag lärde känna när vi båda jobbade som barnflickor i Bromma. Det är sju år sedan... Hon konstaterade att jag ser precis likadan ut som då, haha. Och det gör hon också. Det konstiga är att barnen vi tog hand om blivit så ofantligt förändrade. Tonåringar och självständiga och såna saker. Vi som helt nyss kammade deras hår och packade skolväskor.
Hon kommer snart hit igen och jag längtar, ingenting går upp emot gamla och trogna vänner.
Imorgon blir det jobb med uppsatsen. Jag får ont i magen bara av att tänka på det, men vi måste bli av med den nu, och det enda sättet att bli det är att skriva klart den. Det är sekundärt i sammanhanget att vi faktiskt inte vet vad vi ska skriva...
Godnatt Linköping.
Godnatt hemma.
2012-02-18, 22:29:45
Säg vad en man utan hjärta inte kan
Han är definitionen av en god människa.
Ingen som kommer i hans väg kan undvika att märka att det är sån han är.
Jag gick därifrån alldeles fylld av hopp när jag fått insikten att det faktiskt finns människor som han. Även om det kanske bara finns en enda, så var det så fucking jävla fint att inse.
(...)
Idag hade jag en flera timmar lång upplevelse som också fick mig att förstå att i samma värld som Magnus Lindberg lever också
Motsatsen.
Chock, förtvivlan och kaos inom mig uppstod när jag förstod att det är så, och att det faktiskt hände mig. Där och då.
Det var inte orden i sig, de var så många så jag inte ens minns dem. Det är inte det att han fick mig att tro att jag kommer bli den sämsta av alla dåliga läkare. Det är det faktum att han faktiskt ändå säger det till mig. Till en människa han aldrig tidigare träffat. Som är lägst ner på rankingen, hon som det är lättast att sparka på.
Förstummad, förlamad och förnedrad höll jag krampaktigt i hakarna i operationssåret och undrade varifrån orden kom.
Egentligen.
Vad driver en sån man? Vad, vad, vad?
För första gången i mitt liv bad jag desperat till Gud. För goda råd var dyra.
-Käre Gode Gud, hjälp mig, hjälp mig, ger mig luft och kraft och låt honom, snälla, snälla inte be mig sy ihop.
I en hel timme. Jag har nog aldrig varit så rädd samtidigt som jag inte ens var jag. Jag var någon annanstans. Inte en enda del av den som är jag höll i de där hakarna eller klippte med den där saxen. Han hade förintat mig i den stunden och inget hade jag kunnat göra för att stoppa det.
(...)
När jag lämnar sjukhuset med tårarna forsande tänker jag att de inte ens är mina. De är hela världens, därför att han finns.
Jag tänker att jag redan nu är en bättre läkare än vad han någonsin kommer att bli.
(...)
Imorgon när jag ber honom dra åt helvete tar jag tillbaka den som är jag.
Jag är 158 cm lång mot hans 190 cm.
Men det är han som är en liten människa.
2012-02-15, 19:11:25
Att komma över något man inte ens vet vad det är
2012-02-14, 23:37:04
Älskade hemförsäkring
Som alltid är det när praktiken går som bäst som den snart är slut. Jag trivs så bra nu när jag kommit in i flytet med ronderna och journalföringen, när jag känner personalen lite grann och när jag får sy...
Tänk att jag skulle säga det en dag, jag som uttråkas så totalt av allt som har med sömnad att göra annars -jag älskar att sy i folk. Det är så kul när man satt det perfekta stygnet. Sen att det tar ungefär en evighet innan jag pillat färdigt och är nöjd, det får jag slipa på sen. På akuten. Så länge jag har tid så grejar jag tills det blir perfekt.
På tal om akuten så gjorde jag några timmar där idag efter avslutat dagpass på avdelningen/mottagningen så att jag skulle kunna få ta en egen patient och bli bedömd. Dagen gick extremt fort och jag var varken trött eller hungrig. Men så orkade jag inte sitta kvar och dega så nu är jag ändå tillbaka i mitt rum tillslut.
Dagens bästa var ändå när Kristoffer skickade ett mms på ett besked från TryggHansa aka världens bästa försäkringsbolag. De betalar våra dyrköpta extra flygbiljetter som vi var tvungna att köpa när vi missade planet från Alperna. Inget strul, bara pengar in på kontot.
Nu somnar jag nog snart. 12 timmar på praktiken tar ändå ut sin rätt i min ålder ;)
2012-02-13, 21:04:02
I Småland är Jesus alltid nära
2012-02-12, 23:40:50
Söndag igen
2012-02-12, 18:05:42
Sjutton år
När jag gick i fyran köpte min moster en hundvalp. Hon var liten och rädd för allt och fick plats i en sko.
Hon var den sötaste man kunde se, vi älskade henne allihopa och hon växte upp till en lustig liten blandrasvovve med ett hjärta av guld.
På nätterna ville hon sova i sängen med huvudet på huvudkudden och ligga nära nära. Helt kompromisslös var hon när det gällde de sovvanorna. Man förlorade varje fight.
Ibland rymde hon och sprang som en projektil över ängarna bakom våra hus. Helt galet snabb, omöjlig att få tag på. Vi blev livrädda, men inte ens en bil hade väl hunnit köra på henne. Sen kom hon hem igen, viftandes på sin svängda svans. Det gick inte att bli arg.
Kär hund har många namn. Hon hade nog en miljon. Många gånger har jag suttit med henne i famnen och gråtit i hennes päls när jag varit ledsen. Från att jag var barn, tonåring och blev vuxen har hon funnits som det goaste gosedjuret.
Det är med tårar men ändå ett leende jag tar emot beskedet att hon inte finns mer. Tänker på alla pussar jag har fått och att hon är på ett bättre ställe. Sjutton år, vilket hundliv. Så mycket kärlek har hon hunnit få och så mycket kärlek har hon hunnit ge. Vi kommer sakna tassljuden på golven och alla bestämda små skall.
Älskade, saknade grisvovve -sov gott.
2012-02-10, 21:42:42
Telefonrösten och kärleken
Jag älskar att höra Kristoffers röst i telefonen. All ensamhet kan den ta bort och när vi lägger på har jag alltid en lycklig liten boll någonstans inuti.
För att han med den där charmiga rösten i telefonen, som just har gjort mig så glad -han är min.
Han sover i min säng om natten, bråkar med mig om fjärrkontrollen, är sjukt snygg med även med ofixat hår och glasögon, begravd i matteböckerna, äter ur vårt kylskåp i rasande fart och får mig att känna mig nära även när jag sitter ensam i en sunkig landstingsbostad -han är min.
Killen jag kraschade in i en sommar och som jag inte kunde glömma och mannen som jag aldrig någonsin kommer sluta älska.
2012-02-08, 18:16:12
Ibland är man bara så nöjd med hur bra man är
Idag är jag nöjd och stolt över min självdiciplin för att jag efter tio timmars praktikdag gick hem och tvingade mig själv att skriva kirurgi-inlämningsuppgiften. Jäss. Det finns nästan inget drygare eftersom den måste vara evidensbaserad och genomanalyserad så in i norden och jag vet nog faktiskt inget tråkigare. Källorna hittade jag under några tomma timmar i väntan på eftermiddagens jätteoperation. Mycket tidseffektivt. Inga suturer idag dock. Jag fick sätta ett gäng agraffer däremot. Inte lika kul, men det går betydligt snabbare och en operationssal kostar X antal tusenlappar i minuten så man förstår ju varför landstingen föredrar att man häftar som en galning... Fort går det.
Nu ska jag försöka ta mig ur taco-nacke-ställningen jag stelnat i, ta ett djupt andetag och hålla andan ute i äckelköket medans jag hämtar in lite mat. Sedan ska jag titta på Veckans Brott såhär i min ensamhet. Jag älskar Leif GW.
Imorgon när jag vaknar kan jag säga till mig själv att imorgon får jag åka hem. Sweet.
2012-02-07, 20:49:30
Jag har alltid, alltid velat bestämma själv
-Sätt på dig sterila handskar och sy ihop här, de orden är balsam för min själ. Jag älskar att sy i folk.
Jag fick även assistera en storkirurg och snälla ST-läkaren när de plockade ut en brusten blindtarm och upptäckte en varböld i lilla bäckenet. Och ja, där fick jag också sy ihop.
Så, bra dag. Tills knock outen när man får gå hem och inser att man ju inte alls får gå hem. Förrän på torsdag.
Det är det som är själva grejen med att bli utlokaliserad. Mindre sjukhus i all ära, trevligt och personligt, ja ibland och ibland inte, men jag vill inte och gillar inte att offra mitt övriga liv. Jag gillar inte att avstå från min kille, mina vänner, mitt hem och mitt gym.
Jag vill ha båda delarna, jag måste få ha båda delarna om jag ska må bra. Jag vill sätta de där stygnen och diktera mina journalanteckningar men sen vill jag gå hem och må bra och vara jag. Jag vill inte kompromissa med det och därför kommer det inte spela någon roll hur bra placeringar jag har annorstädes.
Jag vill bestämma själv hur köket ser ut. Och jag vill bestämma själv när jag åker bort och kommer hem.
Punkt slut.
2012-02-06, 19:27:47
Kandidatens klagan
Söndagsångest.
Jag trodde jag visste vad det ordet innebar, men det visste jag inte. Inte såhär. Hur klumpen i magen börjar komma redan på lördag morgon.
Imorgon måste jag...
Så kommer söndagen och insikten med full kraft att ikväll måste jag verkligen. Kraven på livet krymper ihop till en enda liten önskan, som är helt omöjlig.
Om jag bara fick sova i min egen säng inatt. Om jag bara fick.
Inget äckligt korridorskök. Inga landstinglakan. Inga ensamma kvällar och ingen deperat längtan tills att veckan ska vara slut. Ingen exil från underbar pojkvän och underbart hem. Men nu är det som det är.
Jag måste åka och jag hatar det.
På preklin längtar man till klinterminerna för man tror att det ska vara kul. Det är inte kul, inte alls kul -jag vet det nu när jag är inne på min andra. Att vara kandidat är 95% dödstråkigt och att flänga till städer som inte är ens hemstad är 100% skitkass.
Faktiskt. Snacka om att man är lurad.
Jag trodde inte jag var en sån som längtade hem. Men det är det enda jag gör nuförtiden.
